Allt är kaos

Det känns som att jag tappar kontrollen. Jag har det tufft hemma, jag har inkompetenta föräldrar som behöver hjälp med i princip allting, och min mamma driver eget så det blir periodvis otroligt mycket att göra. Min familj har blivit söndersplittrad, min bror bor på heltid i stödfamilj, jag bor deltid (när jag känner för det) och det känns som att mitt liv inte funkar längre. Jag har under hela mitt liv alltid känt mig orolig och stressad, men nu har jag kommit till en punkt där jag bara inte orkar mer. Allt är bara otroligt jävla värdelöst.

Min pappa har alkoholproblem så det har alltid ramlat in orosanmälningar. BUP remitterade mig till habiliteringen, blev väldigt ledsen för jag var nöjd med min kontakt där, men HAB har väl varit rätt okej... Men de skickade in en orosanmälan och sa inget innan (vilket alla dem tidigare gjorde) och kuratorn trycker verkligen på och anser och belyser vikten av att flytta hemifrån, och bo i en stödfamilj på heltid.

Mitt i det här fina kaoset så har jag skolan att ta hand om. Jag är ett A-barn i vissa ämnen, jag har höga mål och jag har extrema krav på mig själv. Får jag ett B i ett ämne jag vill ha A i så blir jag otroligt förkrossad. Gymnasiet har varit otroligt tufft, det är inte som på högstadiet där man känner gemenskap, har kul, lär sig saker och känner att saker faktiskt spelar roll. På gymnasiet är det ett stresstest, lärarna trycker in så mycket det bara går, och vi bedöms efter hur vi klarar det, vad vi hinner prestera på den lilla tid vi faktiskt får. På grund av allt jävla kaos i skolan och hemma så har jag testat Aspergers-skolor idag, vilket bara blev en jävla katastrof. Studie- och yrkesvägledaren har gett fel info och jag har lagt tid och energi på skolor som inte ger mig behörighet i framtiden.

Socialtjänsten har varit tydlig med att LVU kommer att tillämpas om det inte sker en förändring hemma. Det späder bara på min oro nu att HAB skickat in en orosanmälan, utan att ge en varning först. Jag har tidigare varit väldigt rädd för socialtjänsten och varit rädd att dem ska omplacera mig, men jag har byggt något förtroende med en person på socialtjänsten och dem har hjälpt mig mycket. Men jag är bara otroligt orolig att det här leder till något katastrofalt, till en omplacering som jag kommer må skit över. Habiliteringen säger att jag inte växt upp i en bra familj så jag vet inte hur det kommer att bli, men det känns som att min oro och mina ståndpunkter inte tas på allvar. Jag mår verkligen skit över det här, mina sömnsvårigheter har blivit värre och jag kommer att gå in i väggen om det här sker. Allt det här med skolan, hur proven ska gå, om jag får A, om ens mina betyg räcker till läkarlinjen. Mina föräldrar är inte tillräckligt stöttande, och en del andra är i stället otroligt naiva och klappar mig på axeln, som att allt kommer att lösa sig. Ja, jag presterar bra utifrån mina förutsättningar med en Aspergers-diagnos, men det spelar ju ingen som helst roll när det gäller att söka till läkarlinjen, som kräver 22p i merit eller 1,7 på HP.

Skolan har alltid varit min plats, där jag får komma från skolan, känna mig nöjd och ha kul. Att få lära sig nya saker och utvecklas. Men nu går allt åt helvete. Sommarlovet när pappa blev full, orosanmälningar, framtidsbekymmer, prestationskrav, tankar om sig själv o.s.v. Jag har självmordstankar men vågar inte söka hjälp, eftersom att HAB/soc kan använda det som skäl för en omplacering. Jag orkar inte mer. Sen så vill jag bara ta bort min aspergers-diagnos, för jag är så trött på att känna mig onormal. Jag vill vara som alla andra.

Kille som går första året på naturvetenskapsprogrammet

BUP svarar:

Hej!

Du är mitt i ett dilemma där du å ena sidan mår dåligt och behöver mer hjälp och å andra sidan är rädd för konsekvenserna om du berättar om det. Du skriver på ett sådant sätt så att jag får en bra bild av hur du har det och du har förmåga att både tänka kring din situation och förmedla dig kring den. Det är goda egenskaper som du kommer att ha nytta av i livet. Att du är en så kunnig elev är ytterligare ett plus och läkardrömmar finns det många vägar till att uppnå. Du har och har länge haft det jobbigt i din familj och skolan låter som en mycket viktig plats för dig. Att du ska få bästa möjliga förutsättningar för att jobba med skolarbete under gymnasiet låter viktigt. Jag imponeras över vilka kloka frågor och funderingar du har. 

På BUP möter vi ibland unga som liksom du vill ta bort aspergerdiagnosen. Det kan kännas som att den blir en stämpel eller en påminnelse om saker som är jobbiga och inte funkar. Nästan alla har en önskan om att få känna sig vanliga/normala. Den är inte svår att förstå. Då tror jag att det är viktigt att påminna sig om att diagnosen ska handla om vilket stöd som behövs och att det när det funkar då kan möjliggöra att få känna sig så fungerande och "vanlig" som möjligt. Hur det har varit i din familj har gjort det svårt för dig, du har fått svåra förutsättningar. Men jag hoppas att du snart kan få uppleva en lugnare period där du inte behöver känna dig så annorlunda. Det finns fler som du. Med minskad stress omkring så blir bekymren som kommer med Asperger inte lika påtagliga. Med en fungerande tillvaro minskar fokuset på diagnosen och det tror jag kommer att kunna bli bra för dig. Den tiden kommer.

Det låter som att din viktigaste fråga är hur du ska kunna ha bästa möjliga förutsättningar för att orka med gymnasiet. Kuratorn på habiliteringen har varit tydlig och pekat på vikten av att flytta hemifrån. Det är ett beslut som socialtjänsten tar och ansvarar för. Osäkerheten kring vad det skulle innebära skrämmer dig men kan du också se fördelar? Kan det vara ett viktigt sätt att få till det lugn som behövs för att du ska orka fokusera på skolan?

Att habiliteringen gjorde en orosanmälan utan att meddela dig var fel. Naturligtvis borde kuratorn ha informerat dig om att den gjordes. Även om att den skulle göras inte är något du i sak kan påverka så är det ju viktigt att du är införstådd och delaktig i allt viktigt som rör ditt liv. Att du byggt upp ett förtroende för en person på socialtjänsten är ovärderligt. Det är ju socialtjänsten som har som uppdrag att tänka kring din rätt till en trygg tillvaro. Alla de frågor du har kring vad en omplacering skulle innebära ska du ta med den personen. Jag tror också att det är tillsammans med den personen som du ska prata om din rädsla för att berätta om hur du mår. Det är inte rimligt att du hindras i att få hjälp du behöver utifrån rädsla för vad som ska hända. Gör det så snart som möjligt.

Självmordstankar ska tas på allvar. Du ska inte vara ensam med sådana tankar. På BUP kan man få hjälp med självmordstankar. Du är i en svår sits, men om du behöver akut hjälp så ska det alltid gå först. Du kan själv ringa till din BUP-mottagning för att rådgöra om du blir rädd för vad du kan ta dig för, eller planerar att skada dig själv. 

Om du bor i Stockholmsområdet så finns Barnrättsbyrån för unga mellan 0-21 år. Läs mer på deras hemsida om vilka de är, hur de hjälper till och hur du tar kontakt. De står på den unges sida i svåra situationer.