Mamma finns aldrig där

Hej, 

Jag har stora problem med min relation till min mamma. Hon finns aldrig någonsin där för mig. Jag har kämpat med psykisk ohälsa i sju år (depression, ätstörningar, social fobi, bipolaritet, självskadebeteende, ångestsyndrom) men hon verkar inte märka av min existens ändå..

Tror inte att jag ens minns senast vi hade en ordentlig konversation. Hon frågar aldrig hur min dag har varit, hur jag mår, om jag är intresserad av nån, skolan, vänner, livet. Är jag ledsen blir hon bara ledsen själv och säger att hon är en dålig förälder eller att det är synd att jag har det så tufft, vilket ger mig enorma skuldkänslor. Är jag arg eller irriterad tittar hon inte ens på mig, som om hon fått för sig att det är ett sätt att "låta mig vara".

Och jag vet (hoppas) såklart innerst inne att hon bryr sig om mig på något sätt, men hon visar det verkligen aldrig. Mina morföräldrar gick dessutom bort förrförra året och förra året, och min föredetta pappa var våldsam och rent ut sagt dum i huvudet. Så jag förstår om hon inte orkar med mig eller om hon är så pass upptagen med sig själv att hon glömmer mig. Men jag klarar inte av det här längre! Vi har bråkat om det här ämnet och jag har uttryckt delar av det jag skriver nu, men hon skiter fullständigt i mig fortfarande. 

Jag får alltid klara mig själv. Jag löser mina egna problem, tröstar mig själv, lagar min egen mat, tar tag i min egen psykiska ohälsa, och det är riktigt svårt att veta att jag kan må så dåligt att jag vill dö, men ändå är det jag själv som måste fråga mig själv: "vad ska du göra för att må bättre"?. Hon har heller aldrig gått på ett föräldramöte till exempel, bara en sådan sak? A l d r i G aktivt frågat mig saker, vilket jag verkligen skulle behöva! Om jag inte hade försökt begå självmord för några år sedan hade jag inte ens fått presenterat för mig att man kan prata om sina problem med någon, för i hennes värld verkar inte samtal existera. 

Man kan väl säga att jag har lärt mig lösa mina egna problem vid det här laget. Det är sällan jag har ett problem och inte vet lösningen, men jag behöver ju bekräftelsen från henne. Det brukar gå till så att hon kan fråga "hur var dagen?" Och jag svarar "jo den var bra" och sen är det inget mer med det. Vi har aldrig djupa konversationer, och jag måste verkligen få ventilera hos min egen mamma och få respons på det jag faktiskt berättar. För när jag väl berättar saker är det knappt att hon lyssnar, jag kanske får en nick eller ett hummande och sen är det inget mer med det.

Jag får också ofta höra att jag är hopplös, ivägen, korkad och klumpig, så det gör inte att jag känner mig mer älskad direkt.

Snälla, snälla hjälp mig! Jag vet inte om jag orkar ta med henne till min psykolog på ett möte, jag vet hur förkrossad hon skulle bli om hon fick höra att hon inte "duger". Och jag har ju testat att berätta hur jag känner men det gick inte in. Hon kanske skulle behöva en psykolog själv?! Kan jag fixa det på något sätt? Jag orkar verkligen inte vara den vuxna längre, jag behöver någon som tar hand om mig. Jag har extremt mycket mörker i mitt liv, och utan någon där för mig blir det inte direkt bättre.

Förlåt för en hel roman, men jag är desperat. Tusen tack om jag får ett svar.

Anonym

BUP svarar:

 

Hej!

Tack för ditt berörande brev! Du skriver om ditt och allas vårt grundläggande behov av att bli sedd och bekräftad av sina föräldrar. Du beskriver väl hur din mamma bemöter dig valhänt och stumt eller blir för upptagen av sig själv när du söker hennes omsorger.

Men du drar slutsatsen att det är så här därför att din mamma inte bryr sig om dig. Det kan också vara så att din mamma inte riktigt har eller har haft den förmåga till att ge omsorg och engagemang man som barn behöver. Att det är så här för att din mamma faktiskt inte kan bättre. Det är svårt att se att ens förälder har sådana brister att den inte riktigt klarar att vara förälder. Då kan det lätt bli så att man blir förälder åt sin egen förälder för att denne ska kunna fungera så bra som möjligt.

Som du själv säger lär man sig då att klara mycket själv. Men behovet av och längtan efter att bli sedd och bekräftad brukar ändå finnas kvar.

Du har mått dåligt psykiskt under flera år. Du är med all rätt mycket besviken och arg på din mamma.

Du vet inte om du orkar ta med din mamma till psykologen för att hon kanske inte skulle orka med din ilska. Men kan du låta psykologen ta ansvar över ett sådant samtal? Att din mamma ”inte duger”verkar hon ändå delvis själv vara medveten om

Men oavsett om din mamma får stöd att bli en bättre mamma kanske du också  behöver mer stöd av andra vuxna. Du behöver också arbeta med om hur du ska förhålla dig till din mammas brister. Tala med din  psykolog om detta. 

.

Lycka till!