Det finns ingen lösning

Hej! Jag är snart 14 år och mår jätte dåligt, och det blir bara värre och värre hela tiden. Jag vill självklart inte dö, men jag vill inte heller leva. Jag mår dåligt av mig själv så miljö spelar ingen roll. Dock så sätter skolan så mycket press på mig. Tidigare när jag mådde bättre var det enklare, jag var duktig i skolan. Nu går det dåligt och jag får sämre och sämre betyg. Mina föräldrar är så besvikna på mig.  Det senaste ett och ett halv året har jag gått på tre olika skolor. För 1,5 år sedan gick jag på en skola där det var bra, jag hade gått där hela mitt liv. Men pga lite orättvisa med min syster bytte jag till en annan skola. På den andra skola där drog jag mig undan och vågade inte prata med någon, på så sätt tappade jag mycket av den sociala biten. Efter att ha gått där en termin skulle jag börja i en högstadie skola, så jag var tvungen att byta igen. Sedan gick jag på högstadie skolan i en termin, och det var verkligen hemskt. Ingen var elak mot mig, men de ville inte heller vara med mig, pga att jag inte är populär. Helst av allt ville jag efter det tillbaka till den första skolan. Än om den första skolan inte var en bra skola så hade jag iaf mina vänner, och så länge jag har dem klarar jag mig. Men mina föräldrar tyckte istället att jag borde börja där till åttan, det blir mer naturligt. Jag tyckte också det var en bra idé, men felet var då vad jag skulle göra denna terminen?  Då fick pappa idén att han och jag skulle åka till ett annat land så jag kunde gå på en skola där den sista terminen i sjuan. Då dem inte hade plats på skolan just då så går jag just nu på en distans skola. Det är ganska bra, men eftersom att jag tänker för mycket på annat så pluggar jag inte. På så sätt ligger jag jätte back i terminsplanen just nu, pappa är så besviken på mig.  Jag har nu fått reda på att dem fått en ledig plats på den lilla svenska skolan här, min pappa blev jätte glad av det. Jag har redan besökt skolan och eleverna verkar snälla. Men jag orkar inte börja om en tredje gång på en ny skola. Om vi flyttat hit för gått hade det varit annorlunda, då skulle jag gått grundskolan ut här, men nu ska jag bara vara kvar några månader. På måndag ska jag börja där, men än om alla är jätte snälla här så orkar jag inte börja om igen. Jag orkar inte gå till en ny skola och börja om allt från ruta ett igen. Mina föräldrar säger bara ”Du får vara mer social och öppna dig”, och jag vet att de bara vill mitt bästa. Men de förstår inte hur jobbigt det är, jag orkar verkligen inte mer. På denna skolan ska jag också fortsätta på distans, bara att jag kommer ha en skolmiljö, felet då är att jag bär all ansvar. Och jag klarar knappt av att andas just nu, jag kan inte tänka klart.  Mina föräldrar är redan besvikna på mig och efter denna terminen kommer dem bli ännu mer besvikna. Dem vill bara mitt bästa, och jag vet att efter denna terminen blir det bättre när jag kommer vara tillbaka i Sverige och ha mina vänner runt mig. Men tills dess vet jag inte vad jag ska göra? Jag vet att jag måste gå i skolan, för jag kan inte bara skippa det. Även så måste jag prestera bra, för jag vill inte riskera att jag måste gå om ett år. Men jag mår för dåligt, jag kan inte fokusera på något. Jag kan knappt göra en vanlig vardagssyssla längre. Det enda jag vill just nu är att åka hem, men jag kan inte. Det är jätte fint här, men allt jag just nu behöver är mina vänner. Efter terminen här blir det bättre, det vet jag. Men jag klarar inte av skolan tills dess. Jag kan verkligen inte, än hur mycket jag försöker.  Även har jag försökt prata med mina föräldrar, men dem blir bara arga. Jag förstår att dem inte menar illa, men dem säger det som att det är struntprat att jag inte klarar av att plugga. Jag har försökt så hårt att göra dem stolta, men jag kan inte fortsätta längre. Tidigare på skolan jag gick förra terminen pratade jag mycket med skolkuratorn där. Hon skickade mig senare till ungdomsmottagningen och dem mig sedan vidare till Bup. Jag hann bara vara på ett möte på Bup innan jag och pappa åkte hit. Det hela hände ganska snabbt.  Mina föräldrar vet att jag mått dåligt i över ett år, då de även i början av förra året såg mitt självskadelsebeteende. Felet är att jag tror inte dem förstår hur svårt det är, det är så svårt för mig att ens bara leva. Jag hatar mig själv så mycket, klarar inte av att leva med mig själv länge till. Exakt all energi i mig går åt att bara hålla mig vid liv, och om jag nu ska lägga den energin på skolan kommer jag inte klara av att hålla mig själv levande längre. Jag vet att dem älskar mig, men dem förstår mig inte. Jag är bara för komplicerad för någon att förstå. Det hade varit så mycket lättare om jag bara tog mitt liv, det hade löst alla problem. Jag vet inte hur länge till jag klarar, för det finns ingen lösning.. Snälla hjälp..vad kan jag göra nu??

S

BUP svarar:

Hej S

Tack för ditt långa och insiktsfulla brev. Ja, kanske insiktsfullt på ett sätt men också att du missar något väsentligt. När du skriver att miljön inte spelar någon roll för hur du mår kan jag inte hålla med. Jag tycker att det mesta du skriver handlar just om miljön; hur du bytt skola flera gånger, flyttat utomlands, mist alla vänner, fått börja om, varit hoppfull och blivit besviken, mötts av oförståelse och höga krav av dina föräldrar etc. Allt det här ju faktiskt saker i din miljö som påverkar dig negativt. Och det är inte konstigt att du mår så pass dåligt att till och med ser döden som en utväg.

Jag tycker att du gör som dina föräldrar, inte är så snäll och förstående mot dig själv, vilket du förtjänar. Du lägger ansvaret på att du mår som du gör på dig själv precis som dina föräldrar gör. Inte så bussigt tycker jag.

Och döden kan förstås aldrig vara en lösning på ett problem, men det är begripligt att du inte riktigt vet vad du skall göra. Tidigare har du kunnat söka hjälp hos skolkurator, Ungdomsmottagningen och BUP. Kanske att det är lite svårt nu då du befinner någon annanstans än Sverige. Nu handlar det kanske om att stå ut ett halvår tills du flyttar hem. Skulle det gå att klara av det med stöd på mejl eller chatt tror du?

Går det att få pappa att förstå hur tufft du har det? Eller kan du ta hjälp av någon som förklarar för pappa att det här är en orimlig situation du befinner dig i, Så orimlig att du börjar tvivla på om du vill leva? Är mamma mer förstående och kan hon prata med pappa? Eftersom du tidigare har haft kontakt med BUP, kan väl dina föräldrar inte vara helt främmande för att du har det svårt. Kan du ta hjälpa av någon på skolan för att få hjälp?

Ja, som du ser väcker ditt brev nya frågor. Du skulle kunna söka stöd på ”Tjejzonen” med chatt eller BRIS som också erbjuder stör via nätet. Kanske det kan vara ett vara ett stöd som räcker tills du flyttar hem igen? Du kan väl alltid ge det en chans.

Önskar dig det bästa!