Är rädd de ska avslöja mig

hej...  mina lärare, allra mest min ena mentor, pratar med mig hela jä#la tiden! och jag är rädd att de ska/har avslöjar/at mig!( att jag spyr, går ned i vikt, svälter mig och skär mig) hon babblar att hon är orolig att jag kommer bli för pressad/för höga krav på mig själv och frågar mina vänner och de i klassen hela tiden om hur de tror jag mår. Min andra mentor är en jäkla övervakare!! en dag,  när vi inte gick till maten kom han på rasten och frågade om vi ätit. men han trodde oss ej. sedan har han blivit jobbigare och jobbigare! han fråga för någon v sedan om vi ska äta. Ja, of corse(hade tänkt gå till matan så han ej skulle klaga(fast ej äta) ). sedan babbla han på att vi måste äta för att orka, ja vi ska äta!(inte) förra veckan skulle en av våra kompisar till ica, så kom han till oss som inte skulle med och sa att vi iaf måste äta något till lunch. Ja sa vi då, vi ska äta. sedan sa han att han fått order att hålla koll så att vi äter, vem då ? skolsystern bland annat. jag fattar ej vad hon ska med oss å göra? (aldrig pratat/träffat skolsystern annat än när hon presenterade sig i 6 ) 

sen han börjat tjata på oss går vi till matan varje dag för att slippa det, typ. (fast börjat gömma mat i servetter nu) så i torsdags kom han, igen och jag blir mer och mer ilsken för varje gång. nu kom han å sa, (han såg faktiskt typ bekymrad ut)

-visst går ni till matsalen och äter ordentligt nu? JA! det är viktigt att ni äter så att ni orkar med dagen.Ja vi fattar!

sen babbla han å fråga om vi tyck han är övervakande/hotfull(att vi känn oss stressade blablabla) och förklara igen att han fått order av typ skolsystern om vi åt 

jag är orolig att han kom ta upp detta på utvecklilngssamtalet(aldrig haft han på det, endast min andra mentor) och det vill jag inte, för då kommer jag behöva ljuga. för jag vill inte ha hjälp av de, de kommer endast tvinga mig att gå upp i vikt. (önskar dock ibland att allt kunde vara som förr då man kunde äta vad som helst utan ångest.)

fast jag blir mer och mer rädd.  Jag gråter varje gång jag spyr upp mat(3-4 ggr veckan) i fredags var senast då jag åt jättemycket lunch(hetsåt) på skolan. sa jag behövde gå på toa, satte fingrarna i halsen och spydde upp allt. Jag vill verkligen inte spy upp, jag gråter när jag tvingar mig själv. 

Jag blir rädd när folk bryr sig, min mentor (den jag berättade först om) pratade 30 min i julas med mig om att hon var orolig blablabla. men trodde då att de bara var för att "hon måste" men nu när jag tänk tillbaka, så blir jag rädd. Hon såg faktiskt orolig ut när hon tittade mig i ögonen. 

jag vet inte hur länge till jag orkar med detta hvete. i skolan bryr jag  mig inte om någonting längre. inget fångar mitt intresse. varje dag är en kamp, och när jag går upp i vikt känner jag mig dålig.

...

BUP svarar:

 

Hej!

Tack för ditt brev. Du beskriver väl de dubbla känslorna inför de vuxnas försök till kontroll över ditt/ert ätande. Att vuxna lägger sig i, är hotfulla och bestämmande men också att de faktiskt är oroliga och bekymrade. Och du är själv, säger du, mer och mer rädd för att du kräks och du önskar att det kunde vara som förut då du kunde äta utan ångest.

Du skulle, som du också säger själv, må mycket bättre om du kunde bryta detta och kunna äta utan ångest igen. Det är svårt att klara helt på egen hand. Och att inte göra något åt situationen innebär en risk att den blir värre och svårare att ta sig ur. Detta tar redan alltför mycket av din energi, så mycket säger du att inget annat fångar ditt intresse och att varje dag är en kamp.

Jag tycker att du ska ta steget att börja ta tag i detta som får dig att må så dåligt. Jag förstår att det är svårt att ta det första steget men som du säger du vet inte hur länge till du orkar med detta helvete.

Du behöver berätta om hur du har det för någon vuxen. Kan du tala med dina föräldrar till att börja med? De kan då kontakta BUP där du kan få hjälp. Finns annars någon att börja tala med i skolan? Skolkurator, lärare, den mentor du gillar bäst, skolsköterskan, någon annan? Jag förstår att skolan med sin oro mest har varit kontrollerande och bestämmande. Men om du själv ber om hjälp att tala med någon kan det bli annorlunda.

Du kan också chatta på Tjejzonen som har en ätstörningszon.

Försök komma ihåg att du själv är oroad och plågad av hur det är nu och att du själv har möjlighet att ta initiativ och ansvar som kan leda till att det blir bättre för dig!

Lycka till!