Tips på hur man ska våga ha sin egen stil?

Hej. Jag är en tjej på 14 år. Jag har har fått diagnosen depression, fick den för ca 1 år sen.  Har försökt begå självmord 6 gånger, haft självskadebetéende (1månad fri.)  I nuläget så mår jag både som sämst och bäst, har som bäst självkänsla och sämst. Är ständigt förvirrad hur det kan vara?

 Jag har som mål och dröm i livet att kunna och våga ha min egna stil, emo. När jag säger emo tror alla att man behöver vara deprimerad, må dåligt, skära sig etc. Nejnejnejnej. Blir riktigt lack på när folk tror det. Emo är en stil, inte ett sätt att bete sig. Jag har flera förebilder i både beteende och utseende. T.ex Moa Murderess (epicfaiil.se), Demi Lovato, Avril Lavinge, Justin Bieber.  

Folk säger alltid till en att man ska vara sig själv och skita i andra. Men vad händer när man gör det? Jo, man blir fullständigt nertryckt och ifrågasatt. Jag började byta stil lite smått för ca ett halv år sedan. började ha massa armband och nitarmband (mest för att dölja min ärr på vristen) och redan då så började folk kommentera: haha är du emo och ska börja cutta dig själv? Killen som sa det tog tag i min arm och på skoj då skulle kolla. Som tur kollade han på den vristen där jag inte hade skärt mig än på. Vad hade hänt om han hade sätt mina ärr? Det skulle helt klart spridas ut och antagligen spridas massa falska rykten också. När jag berättade för min pappa att jag är bisexuell så sa han till mig att det är fel, att man inte kan veta sånt i min ålder och mer om att det är fel. Han är homofob men jag är stark av mig och klarar att berätta sånt som jag själv står för (oftast). 

I hela mitt liv har jag haft det tufft. skilda föräldrar som bråkar och jag kommer emellan, dåliga familjeförhållanden, utstött i skolan etc. Det har speciellt varit svårt 2013 och framåt. Då 5 av mina nära och kära har gått bort, depression, självskadebeteende, ätstörning och utfrysning, självmordstankar och retad för att jag är mig själv, och mest för att jag gillar Justin Bieber och Bring Me The Horizon.  De som faktiskt fick mig att må bättre i mina mörkaste stunder. 

Det är väldigt få som vet om hela min historia. Jag vet inte hur många som vet om en del av det, för att en tjej som jag berättade det för spred ut det. 

Nu till mina frågor.

Hur ska jag få mina föräldrar att respektera den jag är och respektera mina val?

Hur ska jag få tillbaka hela mitt självförtroende?

tips på hur man ska våga ha sin egen stil?

Om man pratat med Bup, måste de berätta för föräldrarna hur det ligger till?

Innan så gick jag till en psykolog, men tillslut började jag ljuga om att jag "bestämde mig att vara glad" så då gick jag dit bara några gånger och sen behövde jag inte gå dit mer. Jag ljög för att att prata där hjälpte ej och jag planerade självmord igen. 

Visst, det var inte rätt att ljuga, men psykologer borde veta att det är inte så enkelt. Man kan inte bara bli glad. Hon visste hur jävla pissdåligt jag mådde. en sån "svår" Depression som jag faktistk hade går inte över på 1 vecka. 

Tack <3

slowlydyying

BUP svarar:

Hej och tack för ditt långa och välformulerade brev.

Du ställer flera svåra, men viktiga frågor och jag ska försöka besvara dem så gott jag kan. Hoppas att det blir till hjälp för dig.

Hur man ska få ens föräldrar att acceptera den man är, hur man väljer att leva och med vem är inte alltid så lätt att veta svaret på. Jag tror att i de flesta fall är viktigast att lägga krutet på att acceptera sig själv. Det kanske låter som en klyscha, men att eftersträva andras acceptans kan bli både tungt och kostsamt. Kostsamt som i att det kan vara själsligt påfrestande. Det bästa vore om man kunde bry sig lite mindre om vad andra tyckte och tänkte om en, eller hur? Du är den du är och så länge det inte skadar någon, vem har rätt att lägga sig i det? Nu vet jag ju att det är något lättare att strunta i vad andra, utomstående tycker om en, det vill säga okända, eller avlägsna bekanta, men inte helt lätt när det gäller den närmsta familjen. Man vill ju gärna att mamma och pappa ska uppskatta den man är oavsett hur det tar sig uttryck. Jag skulle önska att föräldrar och för all del också alla människor kunde vara mindre dömande mot dem som sticker ut lite utanför "normen".

Att dina pappa säger att du känner fel när du berättade för honom att du är bisexuell är jättesorgligt tycker jag. Många HBTQ-personer uppger att det känt av sin sexuella läggning redan i mycket unga år. Behöver du tala mer om detta med någon rekommenderar jag RFSL-Ungdom

Hur man ska få tillbaka ett tappat självförtroende är också en svår fråga som det inte finns något enkelt svar på. Jag tror man kan öva upp sitt självförtroende genom att våga tro på sig själv och att försöka lyssna mindre på vad andra tycker och mer på hur det känns själv, det som känns bra är oftast bra. Att hitta likasinnade som man kan utbyta tankar, känslor och erfarenheter med är också bra, för i gemenskap stärks självkänslan. Ensamheten är inte alltid någon bra kompis.

Det där med att våga ha sin egen stil hör nog ihop med självkänslan, tror du inte? Med ökad självkänsla och självförtroende vågar man vara den man är, stå för den man är och vara stolt över det. Allt går hand i hand.

Jag tror det vore bra för dig att prata med någon om dina känslor och tankar kring identitet och självförtroende. Någon som kan peppa och stötta dig i att våga vara just- du.

Jag vet inte var du träffade din tidigare psykolog, men om det var på BUP och du inte kände att personkemin stämde så kan du byta behandlare, det är din rätt. Du kan också vända dig till Ungdomsmottagningen eller Tjejzonen för samtal eller chatt.

Här kommer en peppande låt som jag brukade lyssna på när jag var ung och kämpade med att våga vara mig själv. Vad ska du bli


Var rädd om dig!