Livet är fan inte rättvist

Hej

Mitt liv blir sakta men säkert mera och mera jävligt för varje dag som går. Det mästa är inte mitt fel (enligt mig i alla fall). Nu kanske ni undrar vad som är så jävla jävligt. Jo, allting började dagen jag föddes.  Jag föddes till två självupptagna jävla skit föräldrar.  Men det räckte inte med det. Jag fick också tre jävla monster till syskon. Det skulle inte förvåna mig om alla tre av dom var psykopater. Usch. . . livet är fan inte rättvist. Till ingens förvåning så hade jag en skit uppväxt, inte för att jag är vuxen än, men men. Fan vad jag är pessimistisk. Det är i alla fall bättre än att vara optimistiskt. Är det bara jag som tycker att det finns humor i att se allt negativt.(Ni behöver inte svara på det där). Inte nog med att min familj var tvungen att vara så jävla skum men skolan är ju fan ett helvete.  Efter alla år i skolan har jag troligtvis fått mindre hörselskador. Dom där små idioterna ver inte när de ska hålla käften. Såklart måste skolan göra en jävligt stor grej av att jag var borta i en och en halv vecka (de rundade upp det till två men de sista dagarna var fan inte mitt fel). Det var nämligen så att vi hade idrottsdag och jag har köld allergi (det är förjävligt) så jag kunde fan inte vara ute hela jävla dan untan att mitt ansikte svullnar upp och jag ser ut som en jävla potatis. Så, för att undvika att förvandlas till en rotfrukt gjorde jag det enda logiska och stannade hemma. Men skolan är för tröga för att fatta det. Och de är så jävla otrevliga när de vill prata om den där veckan. Kan ni bara fatta att jag var stressad. Jag har fan ett immunförsvar sämre än en hundraårings så jag blir fan sjuk hela jävla tiden. Så jag låg efter i arbetet. Jag fick ingen hjälp på skoltid. Det blev helt enkelt för mycket. Och de där jävlarna kom hem till mig och frågade ut mig som om det vore ett jävla förhör. Vilket (surprise,surprise) bara irriterade mig. Jag måste fan bort harifrån, det känns som att jag kvävs, Fan i helvete jag har verkligen satt mig själv i klistret. Jag är fan mera idiotisk än en idot . Usch
Förlåt för alla svärorden,och för bristen av en röd tråd och för att jag formulerar mig så dåligt. Tack för svaret eller vad fan man säger.

BUP svarar:

Hej!

Att ha förmågan att hantera svåra saker med humor är en styrka. Även svordomar som ett sätt att mobilisera styrka, kan vara smart. Du uttrycker mycket ilska och kanske behövs den för att hantera att det finns ledsenhet där under. Kan det vara så?
För det låter som att det är tufft för dig i din familj, och du sliter i skolan. Du är stark som kämpar på och då tänker jag att det är helt okej att känna sig både arg och ledsen. Du är inte en idiot, det finns fog för din stress.

Jag tänker på det där du skriver om att du varit borta från skolan och sedan känt att det blivit en stor grej. Ibland kan ett alltför stressigt liv göra att man skapar en bubbla där man får pusta ut, får en paus från allt. Var det så det blev för dig?
Det bästa är naturligtvis om man kan minska på stressen så att det där behovet av en akut paus inte längre behövs. Risken är ju att du missar lektioner och att det sedan blir en stress i sig. Det låter som att det finns ett engagemang från skolan när det kom hem några för att prata med dig - samtidigt låter det som att det inte var så enkelt för dig att de gjorde det.

På BUP träffar vi många som av olika anledningar har svårt att komma iväg till skolan. Det är viktigt att skolan bryr sig och försöker förstå hur de kan hjälpa till. Jag funderar över om det kan vara så att du tycker att det är svårt att prata ansikte mot ansikte (vilket inte är ovanligt) och att det bidrar till att du känner dig besviken och arg i efterhand. Kan det vara så?

Att de från skolan var otrevliga och pressade dig så att det kändes som ett förhör låter ju inte alls hjälpsamt. Det är nog så att de inte fattar om du inte ganska tydligt kan meddela det till dem på något sätt. Jag tror att även mycket svåra situationer kan lösas om det bara finns något sätt för lärarna att förstå hur det blir för eleven.
Finns det någon på skolan som du litar på och gillar? Om det gör det så tycker jag att du ska berätta för den personen om den stress du känner och vad som gjorde att du stannade hemma den där dagen (och som sedan blev flera dagar).
Om du inte kommer på någon, så ta kontakt med skolkuratorn och berätta på liknande sätt. Jag tycker att du ska vara tydlig med att du känner dig väldigt stressad och att det gör att det också blir svårt med ditt humör, t ex. att du lätt känner dig irriterad.  

Jag tror att det också kan vara bra för dig att fundera över vad som är återhämtande för dig och försöka se till att göra de sakerna regelbundet. Kanske handlar det om någon aktivitet som är utanför hemmet, där du får göra något utan att stressas av övriga familjemedlemmar.
Har du några kompisar som du trivs med? Jag undrar om det skulle kunna kännas bra för dig att dela ditt missnöje över skolan eller något som hänt i familjen med någon som känner dig och din humor och som kan lyssna och förstå. Alla har ju sina bekymmer, men det är inte alla som känner sig bekväma att prata om dem. Många bär på saker utan att dela med sig till sina kompisar.

Då kan ett sätt vara att chatta med andra unga på Tjejzonen. Ett forum på nätet där du kan dela erfarenheter, peppa och få stöd av andra tjejer. Du kan alltid vara anonym i chatten och alla som är med i chatten funderar, pratar och lyssnar utan att döma. Alla gruppchatter leds av Tjejzonens volontärer, så kallade Storasystrar.

Det där du skriver om att du tycker att ditt immunförsvar är så dåligt kanske också kan vara värt att kolla upp? Det är jobbigt att hela tiden känna sig sjuk eller att oroa sig för att bli det. Det går att kolla upp via läkare på vårdcentralen - om du inte redan gjort det.
Ta hand om dig!