Livet är för svårt

Hej.

Jag vill inte leva längre. Livet har blivit för svårt. Min pappa misshandlade mog sen jag var typ runt tre år gammal. Mamma gjorde aldrig något åt det. Jag tror att det var för att hon var rädd för honom. Som tur var så var jag hans favorit och mina syskon blev misshandlade mest. När min bror blev lite äldre fick han samma beteende som pappa. Han brukade slå mig om jag inte gjorde vad han ville. När jag berättade för mina föräldrar om allt som han hade gjort så sa dom bra att "syskon bråkar". Men det var inte ett vanligt bråk, ibland var jag på riktigt rädd att han skulle döda mig. En gång jagade han ut mig i skogen (vi bodde typ mitt ute i ingenstans), han brottade ner mig på marken och hoppade på mig.(vilket är farligt för organ är inte gjorda för att bli hoppade på). Sen blev jag skitförbannad och förstörde hela hans rum, förlåt men han förtjänade det. Men när han upptäckte vad jag hade gjort så blev han inte glad (vet inte vad jag tänkte att jag skulle uppnå genom att göra honom mera arg men). Det slutade med att jag tog fram en gaffel (en korkad idé, jag vet) och sa att jag skulle sticka ut hans ögon med den (jag tänkte inte göra det men om nån hotar med att sticka ut dina ögon så går du där ifrån). Det jag försöker att säga med den här historien är att mina föräldrar måste ha varit ganska dumma för att klassa det som ett vanligt syskonbråk. Mitt liv var bokstavligen ett helvete . Jag hade inga kompisar i skolan , en galen bror. Två värdelösa föräldrar. Och ofta så var det jag som fick ta hand om mina två yngre syskon. Första gången jag funderade på att ta mit liv var jag kanske 8, jag stod på en klippa i skogen och tittade ner på marken och tänkte att allt skulle bli bättre om jag bara hoppade, men sen kom jag på att jag antagligen skulle överleva fallet eftersom det bara var kanske fem meter ner och ja . Ända sen dess har jag tänkt på det bästa sättet att ta självmord. Det bästa sättet (enligt mig) ät att ta typ sömntabbletter eller nått sånt (vet inte om man kan dö av det men om man tar jävligt mycket av vilken "medicin" somhelst så kommer du troligen att dö tillslut. Okej kanske inte vilken medicin somhelst, jag har svårt att tro att man kan dö av XX men. Jag har fan inget att leva för längre, förut hade jag i alla fall mina syskon men jag förstörde typ det (ibland är jag en idiot). Jag kan inte sova längre för jag drömmer hela tiden mardrömmar om allt som har hänt. Jag flrsökte hålla mig vaken så länge det fick men när väggen började röra på sig så insåg jag att det var idiotiskt. Jag går inte till skolan längre för jag orkar inte sitta där som alla andra. Och skolan är fan det tråkigaste som existerar i hela jävla världen jag orkar inte sitta där och lyssna på en jävla 40 minuters genomgång om nånting som är så jävla uppenbart att alla borde fatta det direkt. Men om jag inte går imorgon så , ja ni vet säkert vad som händer när man slutar gå till skolan 

Förlåt för att det blev så långt och för att jag skrev saker lite konstigt. 

Inte för att jag hade med någon fråga men tack för svaret

N

BUP svarar:

 

Hej N och tack för ditt brev!

Du har haft en tuff uppväxt där våld har varit något accepterat och vanligt. Din mamma har som du säger inte vågat göra något åt det. Och ni barn har försökt hantera det så gott ni kunnat. Din bror genom att bli lik er pappa. Så kan det lätt bli i en familj där våld fått ersätta samtal som istället kunnat ge ett ömsesidigt utbyte av tankar och känslor.

Att bli slagen av sin förälder är inte acceptabelt och inte tillåtet enligt lag. Det vet du säkert. Det är inte heller acceptabelt att din mamma inte har ingripit även om hon själv varit rädd. Att det varit så här under lång tid har förstås påverkat både dig och dina syskon.

Du skriver att du själv ibland blivit så arg att det blivit mer destruktivt än bra och att du nu inte längre har kontakt med dina syskon.  Men du har ofta  tagit hand om dina syskon tidigare och ni betyder säkert mycket för varandra. Om ni haft konflikter som lett till att kontakten brutits kan det gå att reda ut och att återuppta kontakten. Det svåra med att reda ut konflikter kan vara att kunna tala om vad man känner och vad man blivit upprörd över utan att samtidigt bli så arg att ilskan tar överhanden.

Du skriver inte om din pappa ännu slår dig. Om det är så måste du berätta om det för någon så att han får hjälp av andra vuxna att sluta. Varken du eller dina syskon ska ha det så.

  I ditt brev märks att du ändå har en förmåga att tänka och reflektera över din situation. Ditt brev ger också intrycket att du alla svårigheter till trots ändå äger mycket kraft och styrka. Kanske är det så att dina föräldrar trots de missförhållanden du beskriver också kunnat ge dig något gott som du har med dig. Att de trots allt inte är som du säger helt värdelösa.

Jag tycker absolut att du ska tala med någon utomstående om din situation. Du kan vända dig till skolkurator. Om det är för svårt att tala med skolkurator om hur det är hemma så kan du ringa eller chatta anonymt med BRIS.

Lycka till!