Saknar medkänsla

Hejsan!

Jag är 15 år och har haft lite problem i ett par år. Många utav mina kompisar och folk i min omgivning har länge klagat på hurpass låg emotionell nivå jag ligger på. De brukar ofta säga att jag saknar medkänsla/empati och att jag får de att må dåligt. Det är något som jag verkligen inte är ute efter och gör mig nästan lite ledsen ibland, vilket jag tycker tyder på att jag faktiskt inte saknar empati helt.

Det allra värsta är när folk tycker att jag säger väldigt sårande och elaka saker fastän jag själv inte känner att det är elakt. Samma sak gäller ibland hemma, jag tycker om att dra skämt och liknande men jag tar det ofta alldeles för långt och jag har svårt att förstå vart det går snett. Sen har jag även under en längre tid haft tankeställningen att jag bestämmer över mitt liv, jag struntar i andra och bryr mig inte om någon förutom min familj, och jag är ytterst medveten om detta men har jättesvårt för att göra något åt det. Jag verkligen känner inte eller vet vad som är problemet egentligen men folk säger ofta hur lite jag tänker på mina medmänniskor.

Min fråga är då, är detta något man behöver söka hjälp för? Jag har tidigare gått en "terapi" mot problem med ilska och vad jag gör när jag blir arg och jag vet inte om det kan vara någon biverkning från det eller om det bara syns tydligare efteråt eller om jag bara bytt ut mina fysiska utbrott mot passiv aggresivitet.

Mvh

VrålapaN

BUP svarar:

Hej

Om du behöver terapi eller inte låter jag vara obesvarad. Men att du har många frågor du vill prata om tycker jag är uppenbart. Och dina frågor tycker jag har många beröringspunkter med hur det är att bli en självständig och vuxen person.
En del söker terapi för just den här typen av frågeställningar, andra klarar av det med att prata med medmänniskor som är beredda på att dela tankar och funderingar. Lite av en smaksak och hur stort man tycker att problemet är.

Jag håller med dig - jag tror visst att du har och kan känna empati. Kanske att du däremot skulle kunna fundera på hur du visar din medkänsla och empati. Det är det du visar som andra dömer dig efter, inte vad bara du kan känna på insidan.

Du ger själv en bra beskrivning hur du kan vara ”klumpig” socialt och säga sårande saker, fastän du inte riktigt menar att vara elak. Ibland löper tungan iväg snabbare än tanken och då kan det bli fel. Min erfarenhet är dock att de flesta kan acceptera en ursäkt om man säger något som blir tokigt. Att be om ursäkt är väl ett uttryck för empati om något?
Min gissning är att du lär dig med tiden att fungera bättre med andra. Du är ju trots allt lite av en nybörjare (med dina 15 år är du faktiskt i början av livet).

Jag tror inte att ditt sätt är en biverkan av tidigare terapi. Men om man, som du, tar bort ett sätt vara på, så behöver man ersätta det med något nytt. Det är kanske det du håller på med och inte är riktigt färdig med.
Jag tror att du håller på att bli vuxen och det är förstås inte något man bara helt plötsligt blir, utan det är en process som kommer att pågå kanske resten av ditt liv.

Önskar dig det bästa