Känns som att jag inte har något att vara ledsen för

Jag känner mig värdelös och ensam även fast jag har ett bra liv, jag mår ännu dåligare när jag tänker på att jag inte har något att vara ledsen för men gör det ändå. Det känns som att ingen gillar mig förutom min bästavän men ibland känner jag att hon också blir trött på mig.

Jag har ofta ångest över saker och känner inte mig bekväm varken på skolan eller hemma. Nätterna är dom ända stunderna jag kan slappna av, ända stunden ingen dömer än, men de är också den tiden jag mår som dåligast.. när jag är ensam med mina tankar och oroar mig för morgondagen. 

Jag orkar inte längre lyssna och försöka hjälpa kompisar med depressioner. Jag bryr mig om dom och blir tillslut beroende av att ha dom i mitt liv men då visar det sig bara att jag inte betyder något för dom., när dom då mår bättre och jag inte behövs blir jag lämnad.

 Jag vill inte att nån ska tycka synd om mig eller må dåligt för min skull som jag gjort för så många andra, så jag berättar inte för någon. 

Jag har skärt mig förut men inte nu längre och jag vill inte skada mig själv eller dö. Jag vill bara sluta vara ledsen.

Sara

BUP svarar:

Hej!

Det är klokt av dig att du slutat att skära dig. Det brukar i längden mest skapa nya bekymmer. Jag vill också att du ska veta att det är många som liksom du inte hittar någon tydlig anledning till varför de mår dåligt. Det kan kännas förvirrat och jobbigt, och innebär inte att det är något som du ska klandra dig själv för. Ofta är det bra att prata tillsammans med någon för att förstå mer. 

Du är i en ålder när många brottas med vem de är och vem de vill vara. Du är inte ensam om att känna dig obekväm i skolan. Övergången från högstadiet till gymnasiet, som jag tänker att du står inför, kan vara en kris för många, men leder ofta till nya sociala sammanhang som kan bli positiva. Många upplever att de hamnar mer tillsammans med personer som vill liknande saker och att det är enklare att vara den man är. Många har mognat och brottas inte längre med de saker som kanske var svåra under högstadiet. 

Att du inte berättat för någon om hur du mår låter som en springande punkt. Att du varit den som lyssnat på andra utan att själv ha utrymmet att få bolla svåra saker med någon blir ensamt och otillräckligt. Sådant utrymme behöver vi alla och jag funderar över om det inte skulle kännas bra för dig att kontakta en ungdomsmottagning för en samtalskontakt. För att få möjligheten att prata om din ledsenhet och oro, var tankarna om att du skulle vara värdelös kommer ur. Att du känner dig obekväm både hemma och i skolan är något ni kan prata vidare om tillsammans med en vuxen som är van att möta unga, som har tystnadsplikt och som kan ge dig en tid och plats att prata på. Förhoppningsvis kan det lätta på trycket från all övrig tid då du i nuläget ständigt grubblar och det är påfrestande. 

Kanske kan det också vara läge att prata med din bästa vän om din rädsla för att hon är trött på dig. Sådana samtal kan kännas läskiga att inleda, men förhoppningen är ju att de kan öka känslan av samhörighet och fördjupad vänskap. Ett bra sätt brukar vara att berätta om de egna känslorna "Jag känner..." eller "Jag kan tänka...". Det brukar minska risken för missförstånd och leda till att den man pratar med inte hamnar i försvarsläge eller blir tillskriven saker den inte håller med om. 

Det låter också viktigt att du lyssnar till din gräns om att du inte alltid orkar lyssna på andra som mår dåligt. Det gäller att hitta en balans som du mår bra av!