Tänker alltid på hur jag uppfattas

Hej! De senaste 5 åren har jag börjat ta avstånd från att vara med människor. Jag tycker att det är väldigt jobbigt att ringa mina kompisar och fråga ifall de vill hitta på något, för jag tror att de inte tycker om mig och tycker att jag är konstig. Jag tänker alltid på hur jag uppfattas, hur jag beter mig bland dem och hur jag ser ut. Jag vill så gärna vara accepterad och omtyckt och försöker verkligen göra det, men självförtroende är väldigt lågt och jag jämför mig med alla i min omgivning exakt hela tiden och tänker att jag genast är värdelös och inte duger. Så det leder oftast till att jag inte säger något ändå. Det enda jag tänker på när jag är bland mina kompisar är vad jag ska säga. Jag säger meningen i mitt huvud och rättar till det tills att det låter bra så de inte tror att jag är konstig. Det samma sker ifall jag skulle träffa någon på stan som jag känner. Det här har lett till att så fort jag ser någon på stan som jag känner, det bryr sig inte om det är en kompis eller släkting så går jag och gömmer mig. Jag hatar att ha ögonkontakt. Klarar inte av att kolla i någon persons ögon i mer en 3 sekunder, sedan så tycker jag att det blir väldigt obehagligt. Jag blir väldigt lätt röd i ansiktet vilket gör att jag helst inte pratar med nya samt personer som jag har känt länge för jag tycker att det är pinsamt. Om vi ska ha ett grupparbete i skolan och vi är 2-3 personer i varje grupp så tycker jag att det är okej att prata och ibland om jag vågar så kan jag uttrycka mina åsikter men så fort vi är 4 personer eller mer så sitter jag helt tyst och säger ingenting förs än någon frågar mig något. Men det blir även jobbigt när jag bara är med 1 person. Det enda jag tänker är att jag inte får säga något dumt eller något som inte låter vettigt. Jag har det väldigt svårt med att lita på människor, jag vet inte varför men nu säger jag nästan ingenting som händer i mitt liv till mina kompisar. Mina kompisar har nu börjat fråga varför jag inte säger något till dem och varför jag aldrig frågar om vi kan göra något. Men varje gång jag tänker att jag ska säga varför så går det inte utan istället så säger jag något annat. Jag vill gärna berätta för mina föräldrar men jag vågar inte. Jag är rädd för att de tycker att jag är konstig och inte behöver hjälp. Jag har börjat fundera på om jag har någon typ av social fobi eller presentationsångest. 

Emilia

BUP svarar:

Hej!

Du beskriver på ett välformulerat sätt ett inte så ovanligt bekymmer. Du har kämpat i flera år med detta men nu låter det som att du kommit till en punkt då du skulle vilja ha hjälp med hur det blir för sig i sociala situationer. Att du både skulle vilja ha hjälp med hur du kan närma dig dina vänner och klara av mer ytliga sociala situationer. För som det är nu så är det mycket som blir kämpigt för dig. Du har också en medvetenhet om att de hanteringssätt du i nuläget har leder till nya problem. Det finns bra hjälp att få!

Jag tycker att du ska visa dina föräldrar ditt brev hit och mitt svar. Det du skriver om är som sagt inte ovanligt men innebär ofta stort lidande eftersom vi hela tiden utsätts för och behöver klara av sociala situationer. Din upplevelse av att det är på det här sättet för dig kan andra inte ta ifrån dig utan det viktiga för dig är att du blir lyssnad på. Hade du kunnat lösa det här på egen hand hade du gjort det. Jag får inte bilden av att det här är något som du styr över själv, utan snarare att du försökt att hantera det på egen hand men att det varit för svårt. Jag tycker också att du ska påminna dig om att du trots att sociala situationer är jobbiga har bibehållit kompisrelationer och att mindre skolsammanhang också funkar -det är en bra grund att bygga vidare på. 

När dina föräldrar får veta mer om hur du faktiskt upplever det hoppas jag att de kan hjälpa dig att ta kontakt med den BUP-mottagning du tillhör. Kontaktuppgifter till de olika mottagningarna finns här på bup.se. Du kan även ta kontakt på egen hand, men jag tänker att det vore skönt för sig om en förälder hjälpte dig att ringa och beskriva dina bekymmer?

På BUP kommer ni sedan att få berätta mer och svara på frågor. Där kommer behandlaren kunna svara på om vi ska tänka att det handlar om social fobi och vilken behandling du i så fall kan erbjudas. Då får föräldrar också veta mer om hur de kan stötta. Vid social osäkerhet tänker man ofta mer än andra på hur man själv uppfattas och behöver träna sig i att minska på sitt självfokus, att inte tolka sociala situationer som lika hotfulla eller låta de negativa tankarna om en själv styra. Att ta steget att prata om social osäkerhet kan kännas stort, men när man väl gjort det finns det många som berättar om hur viktigt det var att inte fortsätta att kämpa på egen hand när det finns bra hjälp att få!