Vill och vill inte ha hjälp

hej, är tretton år fyller fjorton till sommaren. Jag vill sluta må såhär dåligt och vet att det inte kommer lösa sig i längden utan hjälp. Jag skär mig själv, har självmordstankar i omgångar och det är hemskt när man planerat allt och väntar in dagen men oftast har det funnits hinder den dagen. jag svälter mig själv och räknar kcal.  när jag ätit för mycket tex en bit kladdkaka å någon kaka efter den "förbjudna" tiden så spyr jag upp det. ibörjan var det svårt, men nu har jag fått in tekniken. det är inget jag brukar göra ofta, kanske sisådär 3 ggr i veckan( oftast när jag ätit för mkt vid frukost spyr jag upp det på skolan) samt när jag ätit för mycket sent å ska duscha. då hör ingen. 

jag tyck det är jobbigt att tänka å räkna kcal hela tiden. går inte fem min utan att en tanke på kcal kommit, om vad jag ska äta imorgon osv. vilka måltider jag kan skippa. 

gick under jullovet upp mer än det jag gick ned i nov dec  men nu kan jag inte gå ner de där kilorna. jag minskar på maten, äter en macka med endast lätta på å ett glas mjölk till frukost när mina föräldrar ät frukost, annars hoppar jag över det. och sedan ät jag middag på kvällen. men ibland slår min hjärna slint å jag kan baka värsta onyttigheterna på eftermiddagen. men kan då inte alltid spy upp det. då mamma eller pappa är hemma eller syrran.

ibland dröjer det upp till 26 timmar mellan de ordentliga måltiderna. vanligast kring 24 timmar. men jag känner ingen hunger. endast om jag ät tex ett fjärdedels äpple på eftermiddagen så blir jag jättehungrig.fast håller jag ut en stund går det över. 

lärarna märker att jag inte går till maten men när det undrar vad jag åt till lunch(en av lärarna, min mentor har jobbat på ätstörningspsyk så är skiträdd att hon ska komma på mig) men jag ljuger å säg jag åt en frukt, på ica eller något sådant. eller att jag ska gå sen till maten. gör det, fast ät inget. å de tror på mina lögner! fast tror min mentor snart kommer på mig, men hon blir föräldra ledig vid sommaren så slipp henne då.  hon liksom tittar in i ögonen på mig å frågar konstiga frågor. en gång prata hon med mig efter lektionen i 20-30 min å fråga hur jag mådde å balblablablabbla å massa var oroliga.

jag är rädd, att hon hon frågar vem som helst i klassen om jag äter så kommer de säga sanningen, att jag aldrig går till matan, och aldrig ät på skolan och då är jag chanslös å ljuga. mina klasskamrater påpekar tom att jag inte går till matan, äter å de tyck jag är smal. fast jag eg är tjock! 

jag är aldrig bra, inte ens när det är perfekt kan jag unna mig beröm. går något fel i ex grupparbete eller så så skyller jag på mig själv. DET ÄR MITT FEL. DET ÄR JAG SOM ÄR KORKAD. fast mina underbara vänner (3 är mina närmaste på skolan) står där, 24/7 och säger att det är fel, att jag gör rätt. att det inte är mitt fel, att jag är bra som jag är osv. att de människor som frös ut mig på min gamla skola är korkade. 

problemet är att jag vill ha hjälp, orkar inte snart längre- men kommer då bli tvingad å äta! å ibland när jag försökt går det inte! all ångest bara kommer ! samt att hon i spegeln, som alltid står där å finns där för mig, kommer bli åtlöjlig gjord å i värsta fall försvinna! hons står alltid där och får mig att spy upp det där sista, å säger att det inte gör något om jag ej fått upp något, att det kommer bli lättare nästa gång. hon är den ENDA som peppar mig att gå ner i vikt! även fast hon är hård ibland.

Hur ska jag berätta för min mentor att jag vill ha hjälp. kommer hon berätta för mina föräldrar? 

vill ha hjälp/inte

BUP svarar:

Hej!

Tack för brevet och din noggranna beskrivning av hur svårt ditt liv är. Det verkar som om all din tid tas upp av tankar om mat, utseende och hur du skall kunna lura de människor som betyder något för dig. Det låter inte som ett bra liv, men det är du ju också medveten om.
Jag undrar om det är något annat än din oro för att mamma och pappa skall få veta som får dig att tveka att berätta? Den där ”kompisen” i spegeln, vems sida står den egentligen på? Din positiva sida eller den som bryter ner och förstör ditt liv? Ibland kan det vara svårt att sluta med destruktiva handlingar eftersom de på något konstigt sätt kan kännas trygga, även om de är skadliga för en själv.  Man vet vad man har men inte vad man kan få.

Nu till din fråga. Kommer dina föräldrar att vara på din sida, stötta dig eller kommer det att vara negativt att de får veta? Den absoluta merparten av föräldrar (säkert 99,999%) vill hjälpa och stötta sitt barn. Jag tror att det gäller även dina.
Sen kan de förstås bli ledsna eller på annat sätt visa att de bryr sig. Jag säger det eftersom det låter som om dina problem är så pass stora att du kommer att behöva deras stöd. Jag gissar att din mentor kommer att behöva prata med dem eftersom det är svårt att hålla ett sådant förtroende, som du vill ge, för sig själv.

Jag tycker att du skall prata med din mentor om just det, att du är orolig för hur dina föräldrar skall reagera. Det kan faktiskt vara det första du berättar.
Ungefär så här: -”jag vill berätta något för dig men jag är så orolig för vad mina föräldrar skall säga”.

Dröj inte med att berätta så du kan få ditt liv tillbaka!