Skilsmässobarnet


Hej,

Det har gått 14 år sedan mina föräldrar skilde sig. Det var mamma som skilde sig från pappa och pappa har aldrig riktigt återhämtat sig. Varje gång jag träffar pappa är det som att jag återigen märker att en del av honom är försvunnen eller borta för alltid och fastän jag är van vid det så blir jag alltid lika chockad och kan inte acceptera det. Häpnad. Jag saknar den relation som jag hade till min pappa innan skilsmässan, vi hade det så roligt. Det är en utmaning att träffa pappa kontinuerligt för att han lever kvar i det förflutna så mycket.

Under åren 13-18 år pratade pappa alltid bara om skilsmässan och hur jag skulle vara ett skilsmässobarn för alltid.. hur illa det är. Det skrämde mig. Men det har ju inte gått åt helvete för mig som han påstår att det gör för "sånna barn".. det var egentligen bara jag som fanns kvar där som ett stöd för pappa efter allt med skilsmässan och det har satt sina spår..
Nu när jag har blivit äldre och efter ett avstånd från pappa i ca sex år (men kontakt på annat sätt) så har jag öppnat upp konversationen med honom och sagt att han sårat mig med allt skitsnack som jag har fått utstå med åren. Det känns som att jag blev föräldern och han barnet. Hatar att jag blev satt i den positionen men samtidigt älskar jag pappa och ville bara finnas där, var inte redo att överge honom jag med.

Jag önskar bara att vi kunde ha en lättsam, glad relation fylld av kärlek men oftast måste jag stå ut med att fortfarande höra de gamla historierna..och då kommer den här tanken, jag vill inte bryta kontakten med pappa men samtidigt är det inte alltid så givande när vi väl ses. Vi har absolut våra fina, ljusa stunder också. Blir så kluven av det. Varför ses i sådana fall, jag ska väl må bra av det? Men jag saknar pappa.. när vi inte ses.. när vi inte hörs, så jag vet ju att det är viktigt för mig att vi försöker bygga vidare på detta. Det känns bara så ledsamt och ensamt ibland.. för mitt syskon (två år äldre) verkar ha upplevt det hela på ett mycket mer lättsamt sätt, eller så låtsas han. Och mamma vill inte ha något med pappa att göra.
Vet egentligen inte vad jag vill fråga. Vet att relationen aldrig kan bli densamma men den kan bli annorlunda och fortfarande bra, men det är svårt att veta hur man ska gå tillväga. 
Tack i alla fall för att detta forum finns. Tänkte aldrig på er när jag var 13 år gammal.. men bättre sent än aldrig.

skilsmässobarnet

BUP svarar:

Hej och tack för ditt långa fina brev!

Just det du skriver mot slutet ”att relationen aldrig kan bli densamma, men den kan bli annorlunda och fortfarande bra” tror jag är nyckeln. Men, som också brukar säga: det krävs två för att dansa tango. Just nu låter det som du är ensam på dansgolvet.

Hoppas att din pappa kan lämna det förgångna strax och möta dig i nutiden.

Kanske han skulle få sig en tankeställare om du visade honom brevet du skrev till oss?
En vanlig uppfattning bland familjeterapeuter är att det tar lång tid att ta sig igenom en skilsmässa - en del det menar att tar upp till 8 år. Av någon anledning tycks din pappa behöva mer tid eller kanske hjälp att komma vidare.

Det sorgliga är att han missar så mycket fin tid han skulle kunna ha med sin dotter nu, genom att vara så fast i det förflutna.  

Önskar dig och pappa det bästa.