Saknar att ha en familj

Hej 

Jag vill inre leva längre. Hela mitt liv är förstört, alla i min familj hatar mig (bokstavligen). Jag drömmer hela tiden mardrömmar om hur allt var innan, när allt var okej. Jag saknar att ha en familj. Jag saknar mina syskon, de är förstörda. Jag känner inte igen någon av dem. Det är som om de har blivit helt personlighets förändrade. Jag orkar inte gå till skolan längre för när jag är där måste verka som alla andra. Jag kan inte koncentrera på skolarbetet för jag börjar tänka på annat och tillslut så är jag helt inne i min fantasi. Jag har inte träffat min pappa och bror på ett halvår snart, och jag saknar dem. Det är som om vi är främlingar. Mina föräldrar skiljdes för ett år sedan och jag bor med mamma för helt ärligt så är pappa verkligen inte en särskilt snäll person. 

 För att samanfatta allt så är mitt liv skit och jag tänker ta mitt liv. Det ända som stoppar mig är att 1. Det är jävligt dumt att ta sitt liv om man tänker på det 2. Jag har inte hittat ett bra sätt att göra det på och 3. (Det finns ingen trea men det låter bättre än att bara ha två anledningar)

Förlåt om jag är lite . . . otydlig men jag skriver dethar mitt i natten och ja . Inget man skriver mitt i natten kommer att bli bra (det finns säkert undantag men). Jag har ingen jävla aning om vad jag ska göra för det är inte som att jag kan prata med mina föräldrar om det. Och säg inte att jag ska prata med någon på skolan för jag har övervägt det många gånger och jag har kommit till slutsatsen att det är en jävligt dålig idé. 

Anledningen till varför jag inte kan prata med någon på skolan är att jag och andra personer inte passar så bra ihop --> jag är inte bra på att prata om saker mad andra personer (vilket ni säkert redan har märkt med tanke på hur idiotiskt dåligt jag förklarar saker i dethar mailet (tekniskt sätt är det nog inte ett mail men vem bryr sig) 

Innan jag skriver mera konstiga saker så är det nog dags att jag avslutar . Så hejdå 

BUP svarar:

Hej!

Tack för brevet, eller vad vi nu än väljer att kalla det för. Jag tycker nog att brev är ett bra ord även om det är elektroniskt. Jag vill bara inledningsvis säga att jag gillar din humor och ditt härliga sätt att kommentera dig själv. 

 Till att börja med är jag glad att du lämnade punkt 3 tom, i din lista av anledningar till att inte ta sitt liv. Det ger mig chansen att lägga till en sak själv. Min punkt 3 skulle nog i så fall vara: det går inte att prata med någon som är död. Det är så att säga över. Alltså för den som är död, inte för de som finns kvar med sorgen. Prata är ju mitt yrke så jag tror att det kan hjälpa även dig. På nått sätt tror jag att du också inser det, även ett brev är ju ett slags prat.

Du vill inte prata med någon på skolan och så kan det förstås vara, att det inte passar. Har du funderat på Ungdomsmottagningen? Eller om det är ett för stort steg kanske det skulle passa dig att prata i telefon med någon på Tjejzonen eller BRIS?

För trots din fina humor har du ledsna saker som du borde få dela med någon. Skilsmässan och de stora förändringar som skett i ditt liv. Du skriver om dina mardrömmar (?) om hur bra det var innan familjen splittrades. Det blir knappast så som i din dröm igen. Vanligtvis hittar man nya vägar även efter en så stor katastrof som en skilsmässa kan upplevas som. Det blir sällan som det var förut men det kan bli bra fast på ett annat sätt.

I ett livsperspektiv har det knappast gått någon tid alls (1 år) sedan skilsmässan och att hitta ut ur den kan ta sin tid. Under den tiden tror jag att du skulle må gott av att få prata om din ledsenhet med någon som är beredd att lyssna.

Så återigen, tack för brevet och lycka till!