Min pappa är alkoholist

Hej! Om jag ska vara ärlig så vet jag inte varför jag gör detta eller vart jag ens ska börja. Är inte den som öppnar upp mig så ofta. Men mår inte bra och vet inte vart jag ska ta vägen. Ända sen jag var 8 år så har jag levt hemma med en alkoholist till pappa. Det var ett rent helvete, ursäkta uttrycket. Försökte vara ute så mycket det gick om dagarna, om nätterna gömde jag mig i mitt rum med stängd dörr och hoppades att han inte skulle komma in dit berusad. Han drack inte några öl, utan det var flaskor av ren vodka som gällde. Inte en liten alkoholist utan han drack tills han inte kunde stå och har varit inne och ute på sjukhus och behandlingshem. Han har aldrig rört min mamma och bror men jag kunde ibland få stryk om jag gjorde något fel. Han skyllde på mig för hans drickande. Han skyllde på mamma. På allt och alla förutom han själv och de riktiga problemen. Min mamma är egentligen väldigt stark, men hon har alltid varit rädd för honom på en djup nivå. Min bror var liten och jag fick stå upp för oss och ta hand om oss. Jag fick växa upp snabbt, för min bror förstod ingenting, och min mamma var rädd. Så jag visade att jag inte var det, även fast jag innerst inne var livrädd. För på så vis så blev både mamma och lillebror lugnare. Åren gick, jag höll det hemligt för ville kunna vara ute bland mina vänner utan att hela tiden tänka på vad som hände därhemma. Ville ha en plats där ingen visste, där ingenting skedde. För om alla runt omkring mig visste, så skulle jag inte få någon tid alls utan att bli påmind om det. Och jag var inte den som öppnade upp mig. Fick prata med en psykolog, hjälpte inte. Fick ta hand om mig själv. Efter några år flyttade vi därifrån. Han slutade dricka så mycket för att han ville ha oss tillbaka. Men nu har han istället börjat missbruka tabletter. Grovt. Det började långsamt men nu är det så grovt att han går runt i hemmet och hallucinerar och vill ta sitt liv. Han säger att han vill hoppa från balkongen, hoppa framför ett tåg, att idag är hans sista dag. Han vill inte in till sjukhuset. Och ingen tvångsintar honom heller, för helt ärligt så är systemet helt värdelöst. Och jag är rädd för att något ska hända. Men är det fel av mig om jag samtidigt känner att det kanske är bäst så? Att det kanske är bäst att han dör av en överdos eller liknande så han slipper detta och så att vi slipper detta? Vill ju inte att han ska dö så men jag ser hur han mår. Det har pågått i 10 år nu. Och han kan inte bli bra, tyvärr. Det är något jag har behövt inse. Men vet inte vad jag ska göra. Jag stänger allt inom mig. Varje gång mamma nämner något om det så blir jag irriterad och går därifrån. Blir arg för att han gjort såhär. Blir arg för vad han utsättit oss för. Blir arg för att han inte kämpar tillräckligt. Och jag vet att man inte ska tänka så men man känner sig otillräcklig när det gått 10 år utan att han kunnat hålla sig borta från alkohol och annat skit. Vet att det kan ses som en "sjukdom", men lite mer kunde han väl åtminstonde kämpat? Vet inte vart man ska ta vägen. Pratat med vänner, speciellt en person, men orkar inte dra upp samma problem hela tiden. Blir trött på mig själv när jag gör det och är som sagt inte den som öppnar upp mig. Detta, samt problem med min relation till en av mina bästa vänner och all stress från skolan har gjort att jag är i någon form av depression. Har ångest varje dag, tycker allting känns jobbigt. Kan vara glad en stund men på en sekund kan allt vända och då ser jag bara negativt. Ser bara mörker. Vet inte vart jag ska ta vägen. Ledsen för att det blev så långt.

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Det var inte alls för långt och jag förstår att du skulle kunna berätta mycket mer om hur du haft det, dina tankar om din far och din familjs situation. Jag antar att ni har kontakt med psykiatrin och socialtjänsten. Det låter som det finns skäl till att trångsinta din pappa, för din hemsituation med ständig rädsla att han ska ta sitt liv, verkar väldigt besvärlig.

Du är rädd att något ska hända men får också tankar om att det är kanske bäst för både honom och er andra om han dör. Rätt eller fel – det kan man undra men likafullt tror jag det är sådana tankar man får och det är helt normalt. Det är klart du blir arg men i din ilska finns också mycket av ömsinthet och sorg. Ofrånkomligt har du många blandade känslor i det du beskriver.

Du skriver att du mår dåligt, har ångest och inte riktigt vet vart du ska ta vägen. Jag tycker att du också ska försöka tänka på dig själv nu. Vad kan du göra nu för att må bättre?
Jag tror en väldigt bra sak är att vara med i en anhöriggrupp för missbrukare. Där kan du träffa andra som har liknade erfarenheter och tankar som du och det brukar vara väldigt bra. Där kan du prata om dina erfarenheter med andra som känner igen och inte tröttnar.

Jag antar att ni har kontakt med socialtjänsten där du bor – om inte ska du ta en sådan kontakt utifrån din hemsituation. Socialtjänsten brukar ha olika stöd för ungdomar till missbrukare och känner också till vad som för övrigt finns i närheten där du bor. Ta kontakt och hör med dem.
Du kan hitta en del information om Soc. på KollPåSoc. Ett annat sätt för dig att få stöd och hjälp är att ta kontakt med en ungdomsmottagning där du bor.