Hur får jag hjälp?

Hej, har nu under nästan 4 är kämpat med mental ohälsa (depression, ångest, självskadebeteende, ätstörning etc). Dock så har det hela förvärrats på senare tiden och har tappat det mesta av min livslust numera. har ingen ork för något längre och livet känns meningslöst vilket har gjort mig relativ suicidal på senare tiden. har gått till en kurator i somras men han var inte så bra och gjorde ett par dumma saker (b.la sa lögner till mina föräldrar och jämförde att han gjort tatueringar med mitt självskadebeteende) och känner verkligen inte för att gå på umo igen överhuvudtaget. (mejlade kommunen on detta men de gjorde inget åt saken eftersom hans röst visst väger tyngre än min). att prata med en kurator får mig endast att känna mig värre så sådan 'terapi' är inget för mig. hade ett stört återfall i min 'ätstörning' och äter ännu mindre nu än vad jag gjort tidigare och har även spytt men det hat inte hänt ofta men får ofta känslan av att vilja göra det igen. är nästan helt beroende av att kolla bmi och beräkna kroppsfett etc och detta tar up alldeles för mycket av min tid. mina föräldrar tenderar att anklaga mig för att ha anorexia (hetsäter sällan numera utan är mer restriktiv) men samtidigt så triggar de mig konstant genom att prata om kalorier och vikt med mig (inte i ett sätt för att hjälpa eller så utan mer om deras diet). de verkar även tro att mental ohälsa är ett 'val' och att man bara kan 'börja äta' igen vilket inte alls är sant. även så känns de som att det anser att det är 'skämmigt' att ha ett barn med mental ohälsa och de nästan beskyller mig för det. har nästan börjar överväga att göra intensiv vård för att ätstörningen suicidal tankarna skrämmer mig och har försöker att bli bättre på egen hand men det resulterar endast i att jag för återfall. är dock inte underviktig (eller vet inte vart definitionen ligger och mina revben är relativt synliga och mitt kroppsfett liger på XX%?). har inte haft mens sedan juni/juli förra året heller och min kroppstemperatur har sjunkit en grad (36 eller lägre). är alltid kall och känner mig svag och svimfördig. dock så känns det som en omöjlighet att gå till en p.ga mina föräldrar och de har tidigare blivit arga för att 'det är så jobbigt' och 'du kommer förstora din skolgång' vilket vara får mig att känna mig skyldig. är även rädd att jag inte kommer passa in eftersom jag knte är extremt smal och underviktig heller. har hamnat i en sådan bra klass och vill verkligen skjuta på min skoltid fler grov där jag är men samtidigt så kan man inte ta del av det om man är död? vet inte vad jag ska göra men är så trött på detta och vill ha en lösning (som helst innebär att jag kan stanna i den klass jag är i), hjälp?

Anonym

BUP svarar:

Hej!

Först vill jag säga att det är väldigt ledsamt att du blev så dumt bemött av den kurator du vände dig till och att det var viktigt att du mejlade kommunen om detta. 

Den viktigaste fråga för dig just nu är, vad jag förstår, hur du ska kunna få hjälp med ätstörning och suicidtankar utan att behöva bli inlagd. Du vill gå kvar i din klass och är rädd att missa för mycket. 

Jag tänker att det är till BUP du ska vända dig och att det är viktigt att du gör det snabbt eftersom du är 17 år och BUP har 18 årsgräns. Du kan ringa själv till närmaste mottagning, adress och telefonnummer finns här på förstasidan. Du kan då även få hjälp att tala med dina föräldrar så småningom. Det låter för mig som om ni skulle behöva familjesamtal för att tillsammans försöka få en annan förståelse för varandra. Dina föräldrar skulle då få en chans att kunna vara till stöd istället för att, som nu, snarast förvärra för dig.

Du behöver inte vara rädd för att inte ha "rätt sorts" ätstörning, du behöver hjälp för att dina tankar tas upp av mat och ätande. Dessutom har din mens upphört och din kroppstemperatur sjunkit vilket är allvarligt.

Det vanligaste är att både suicidtankar och ätstörning behandlas på mottagning och inte genom inläggning på klinik. Det är för det mesta endast om det är akut fara för ditt liv som man rekommenderar inläggning. Även om du skulle bli inlagd är det inte troligt att det skulle vara för någon längre tid, det är vanligtvis ganska korta vårdperioder.

Det är bra om du säger att du har suicidtankar så att du kan få tid snabbt. Du och den du träffar kan sedan tillsammans diskutera vilken sorts behandling som skulle vara bäst för dig. Du kan då ta upp att du är angelägen om att kunna fortsätta att gå kvar i skolan, att din klass är viktig för dig.

Så dröj inte utan ring direkt!