Äcklas av mat

Hej! Jag är en tjej på 12 år. Man kan säga att jag aldrig har tyckt om min kropp, för kanske 5 månader sen började jag äta dåligt. Jag tänkte inte mer på det lixom. Jag började känna mer och mer ångest och att jag blev mer och mer ledsen. Jag pratade inte med någon om det för jag ville hålla det inne. Sen gick det en månad sen kom min moster och mina kusiner och min moster blev väldigt orolig för mig och jag tänkte inte mer på det, jag tänkte lixom bara att det inte var så farligt, sen blev mamma orolig och det tog på mig för jag ville inte att dom skulle vara oroliga men jag kunde inte göra något åt saken. Sen gick det en till månad vi skulle äta kvällsmat och jag tog väldigt lite eftersom jag inte kunde äta, min syster frågade varför jag äter så lite och jag blev väldigt arg för jag ville inte höra något mer om mat. Jag åt väldigt långsamare för varje månad som gick. sen gick det en månad till jag åt inte bra jag åt bara sämre och sämre jag började vara vaken hela nätterna och sen kom det värsta för mig. Jag började hoppa över måltider frukost och lunch började jag hoppa över. Jag kunde inte kolla mig själv i speglen längre. En dag efter ett tag tog jag lite frukost efter jag tagit det så tog jag lite mer och efter det fick jag en panikångest, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag började få ångest mer och mer och jag kände att jag måste prata med någon om det här lixom. Jag pratade med en av mina närmsta vänner hon blev orolig och arg på samma gång. Sen började mina tänkar på om jag har en ätstörning eller inte, jag började läsa om det och jag ville värkligen veta om jag har en ätstörning eller inte för jag började själv bli orolig. Allt om ätstörningar och hur man vet att det handlar om en ätatörning instämde på mig allt om ätstörningar var så som jag har beteet mig. Jag tänker alltid på min kropp och min vikt. Och för inte så länge sen så började jag skada mig själv. Men det var inga så där starka ärr så som är inte kvar längre, det hjälpte över sunden ångesten dämpade sig men sen kom ångesten över ärren. Just nu mår jag jätte dåligt, varje gång jag äter blir jag äcklad av mig själv, jag vet inte om detta hanlar om en ätstörning jag läser om det varje dag för mår inte bra och har inte gjort det på ett tag heller, min relation till mat är inte så bra eftersom jag blir äcklad av mig själv hela tiden. Och det här med ångesten, när man ser mig tror man att jag är glad jag försöker vara så glad som möjligt jag skrattar och ler och mycke mer, men allt det är fake för inerstinne finns det alltid ångest och nedstämdhet och sorg, jag tror att "min" ätstörning inte sys på utsidan men om jag kollar mig i speglen och kollar på siddrna av min rygg kan man nästan se mina revben. Jag behöver ett svar för läser om ätstörningar varje dag för vill värkligen ha ett svar om det är ätstörnongar eller inte. Hjälp!

BUP svarar:

Hej!

Det finns ett starkt rop på hjälp i ditt mejl, så som jag förstår det. Du har kollat allt du kunde om ätstörningar på nätet, du ser din upptagenhet av vad du äter, hur mycket du äter, att du inte längre kan njuta av maten, och du beskriver hur din omgivning har blivit mer och mer orolig för din vikt. Du frågar om du har eller inte har ätstörning men du vet svaret: ja, det ser ut som att du har det. Alltså det är inte fastställandet av ätstörning som är den stora frågan.  Viktigare är att bakom din fråga om diagnos finns din sunda oro, eftersom du ser och känner att detta inte är i sin ordning.

Nej, det är verkligen inte i sin ordning. Jag vet inte exakt vad du har läst om ätstörningar men jag antar att du måste ha kommit till informationen om att det kan bli ett livshotande tillstånd. Det som  bäst i nuläget hjälper dig är att du är orolig för problemet. Med andra ord är din oro den nödvändiga och friska motivationen till att snarast söka hjälp.

Din mamma ser att du har problem med maten. Men hon - och möjligen de andra i din släkt - kanske inte känner till att detta problem är kopplat till stark ångest som i sig är mycket plågsam. De kan inte veta det för du försöker spela glad, dölja inför dem att du faktiskt har ett stort lidande som du försöker dämpa med självskadebeteende. Detta i sin tur ger en tillfällig lättnad men leder sedan till ytterligare problem  - det har du redan erfarit.

Mitt kategoriska råd till dig är: tala med mamma, visa kanske ditt mejl och mitt svar för henne. Ni ska omgående kontakta BUP-mottagningen du tillhör (adressen hittar du på vår hemsida) för att du ska kunna komma till rätta med din ångest, med ditt problem att få tillräcklig näring som din kropp behöver och inte fastna i självskadebeteende.

Det är möjligt att din mamma först blir upprörd, kanske skrämd av det du berättar men det är vägen till att du ska må bra och hamna på rätt köl i din utveckling.