Höll allt inom mig

Hej bup!

Jag är en 14årig tjej som går i åttan nu. Under de senaste två åren(2015,2016) har jag mått väldigt dåligt. Det började med att mina föräldrar skiljde sig vilket var en stor omställning för mig men varje gång någon frågade hur jag mådde sa jag att jag mådde bra. Jag ville aldrig visa att jag mådde dåligt så jag höll allt inom mig. Sedan i höstas förra året slutade jag äta och sova. När jag sover känns det som att jag kommer missa något och när jag äter känns det som att jag äter jättemkt och att jag är fetare än alla andra. Försöker intala mig att det inte är något fel med att vara fet vilket det egentligen inte är men jag upplever det så iallafall. Allt eftersom slutade jag bry mig om saker, jag har alltid gjort läxorna dieket när vi har fått de men jag slutade plugga överhuvud taget. Detta ledde till att mina betyg inte gick så bra som jag hade hoppats på. Sedan fick jag även en panikattack i slutet på december vilket såklart gjorde alla oroliga för det var då de insåg att jag verkligen inte mådde bra. Varje gång jag försöker prata med någon får jag inte fram det jag vill säga och det känns som att ingen förstår mig. Hur ska jag få folk att förstå utan att få en panikattack för att få deras förståelse?

Mona

BUP svarar:

Hej!

Vilka kloka funderingar du har. Du har varit med om en stor omställning i och med dina föräldrars skilsmässa. Det låter som att det var en kris för dig och att du efter det hände slutade ta stöd från dina föräldrar. Stöd som alla barn behöver från sina föräldrar. Både när det handlar om att dela fina, enkla saker i livet och att få hjälp att hantera svårigheter.

En skilsmässa kan vara en mycket stor sak och du sätter fingret på något viktigt när du frågar hur ni ska kunna kommunicera med varandra på ett sätt som känns stöttande för dig. För så förstår jag din fråga om hur svårt det blir du försöker prata med någon om hur du mår. Det låter som en bra grund att de omkring dig fått upp ögonen för att du inte mår bra, att deras oro kan göra att de kan stötta mer. Om föräldrars oro är stark kan det vara något de får hjälp med i en behandling. För jag tänker att du skulle ta hjälp av en psykolog eller kurator och att dina föräldrar skulle kunna vara med i en sådan samtalskontakt för att stötta dig och tillsammans förstå mer. Grunden till välmående är fungerande relationer, mat och sömn. Det kan i och med att det är grundläggande låta enkelt, men är ofta sådant som det behövs mycket stöd i att få till framförallt när det kärvat till sig med något av det. Det är lätt att hamna i dåliga mönster som kan vara svårt att ta sig ur på egen hand, men som finns bra hjälp för. Det låter som att du hamnat i mycket stress och det sliter i längden. 

Du ger en bra bild av hur du har det. Och det är många som känner igen sig i hur svårt det kan vara att prata om viktiga saker. Det är en förmåga man kan träna upp. Ett steg kan vara att skriva när det lätt blir så att känslorna tar överhanden när man ska prata. Det är okej att det är svårt, man kan behöva ge sig själv tid och nya försök.  Men om det känns alltför jobbigt med prat till en början så tycker jag att du ska skriva ner hur du tänker och känner och visa dina föräldrar, alternativt visa dem ditt mejl hit. Om det känns som ett för svårt steg att blanda in dina föräldrar så tycker jag att du ska prata med skolkuratorn om hur du mår och hur du kämpar med skolarbetet eller vända dig till en ungdomsmottagning. Fortsätt öppna upp och släpp in andra. Låt inte panikattacken skrämma dig utan se den händelsen som ett startskott till mer stöd!