Ångest av att bli äldre

hej, jag har sån ångest av att bli äldre, jag vågar inte, jag går runt konstant med magont, jag har börjat skada mig igen, och jag vill börja gå till kuratorn igen och våga berätta det, man jag är feg... vad jag ska ta mig till, men jag vet inte hur jag ska berätta det. jag planera även på att ta mitt liv dagen innan jag fyller år... jag orkar inte med detta längre, jag vill inte känna såhär längre, vet inte vad jag ska ta mig till...

L

BUP svarar:

Hej!

Låt mig börja med att säga att vissa personer lättare får ångest, de har helt enkelt en större benägenhet till det än vissa andra. Hos de förstnämnda är ångest och oro ganska lättväckt. Det spelar mindre roll vad det är som väcker oron och ångesten. Om du kanske tillhör denna grupp av personer kan ångesten komma av saker eller omständigheter som lämnar andra mindre berörda. Som till exempel det du skriver om: oro för att bli äldre. Det skrämmer dig medan andra kan se otåligt fram emot och kan knappt invänta att få vara äldre och få göra många flera saker än vad man får göra om man är yngre.

Jag vet inte vad det är som skrämmer dig och gör att du inte ser det fördelaktiga och bra med att få mer frihet och självbestämmande. Jag kan inte utesluta att det är just en sådan sak som du är rädd för. Du anger inte din ålder så jag kan inte ens gissa hur nära "vuxenblivandet" är för dig. Att behöva fatta beslut om framtiden, att stå på egna ben och liknande tankar kan vara en del av din oro.

Du har en gång kommit över ett självskadebeteende. Jag förstår att du tidigare fått hjälp och du kan ha positiv erfarenhet av att kunna ta emot hjälpen. För att vända på steken har du också erfarenhet av att självskadebeteende inte leder till någon lösning som hantering av ångest.

Jag vill att du tar fram denna positiva erfarenhet och samlar mod att återuppta kontakten med den kurator eller behandlare som du har fått hjälp/ behandling hos. Ingen inom vården är förvånad över att en patient återkommer när besvären återkommer. Det är helt naturligt för oss att ge en "påfyllningsbehandling" som flera behöver än vad du tror. Ungdomsåren är förändringarnas tid, det är inget konstigt med att man kan behöva denna "påfyllning" som följer utav förändringarna. 

Du behöver inte skämmas eller tro att det på något sätt är svaghetstecken att söka hjälp igen. Jag är säker på att du blir bemött med förståelse. I samtal kan ni reda ut vad det är som du upplever som hotfullt i att följa naturens gång och bli vuxen. Då växer även din förmåga att ta det som är en del av livet för "äldre".