Funderar på att avsluta min psykologkontakt

Hej, jag är en tjej på 18 vintrar. I början av 2015 lämnade min bästis mig för en annan tjej. Jag fick inte göra något för då skulle hennes mamma anmäla skolan (det var problem med hennes dotter och några andra tjejer i parallell klassen innan, inte min bästis mamma utan tjejen). Jag kan inte acceptera att hon bara lämnade mig, i hennes ögon fans jag inte mer, vi hade varit bästisar i fyra år. Hon var min ända vän, de andra i klassen gillade mig inte för jag var barnslig, är tjock. Blivit kallad CP barn och sådant sätter sig kvar i mig. I augusti samma år började jag gymnasiet, på första provet fick jag en panikångestattack, det var hemskt. Jag fick tre nya bästisar, dem är jätte snälla och väldigt omtänksamma. Samtidigt blev de mycket läxor vilket ledde till att jag max sov 5-4 timmar per natt. Jag fick svårt att hänga med i skolan och på något sätt hamnade jag hos en psykolog. Hon hjälpte mig mycket med olika utmaningar och samtal. Jag fick självmordstankar och två av mina lärare såg olika papper den ena såg "varför finns jag?". De var min mentor så hon ville att jag skulle prata om de med psykologen, hon fick mig att lova. De tog en månad ungefär innan jag tillslut skrev ett brev till henne och berätta hur det var. Sedan slutade hon vid sommarlovet. Den 22 juli rev jag mig med en nål för första gången, det var efter att min bästa vän hittat min blogg där jag skrivit mina tankar om livet. Hon skickade till mig att de jag skriver om är ganska alvarligt och unda varför jag skrev om självord. Hon fortsatte kolla å jag hade lagt upp en bild på "märkerna" och då sa hon att jag antingen skulle sluta eller så skulle hon säga till lärarna. Jag fortsatte för det var skönt, de hjälpte för stunden. Några veckor efter att skolan börjat så tog mina 2 mentorer in mig på samtal. Jag ogillar båda dem starkt, är rädd för dem. ¨Dem fråga om jag viste vad de ville, sa självklart nej även om jag inners inne trodde det var de. Dem fråga om jag skar mig men jag neka de, sedan berätta dem att de fått information och hittat min blogg. De sa att de var alvarligt och fråga om jag hade självmordstankar, svarade inte på de å då sa dem att man inte skojar om de. Detta var på morgonen och på lunchen skulle jag till kuratorn å hon hade också fått veta de å ville se "märkerna". Sedan veckan där efter åkte den kuratorn bort (psykologen som sluta ville att jag skulle gå dit). När hon var borta en vecka fick jag prata med en annan i telefon (gillade de bättre). Sedan kom hon tillbaka och vi träffades igen innan hon skicka mig vidare till skolans nya psykolog där jag är nu. Å nu kommer de jag undrara över, är det okej att sluta när man har självmordstankar, knappt äter frukost/lunch och vill skada sig igen (har inte gjort de hitils men är inte långt ifrån har hållt upp i 77 dagar). Jag gillar inte den psykologen, vet inte om det är för att jag ser de som att hon tog den andras platts eller om vi bara inte passa ihop. Funderar starkt på att sluta men då finns de ingen jag kan prata med, då har jag bara bloggen. Jag är rädd för mig själv, jag tror aldrig jag skulle våga ta mitt liv men tankarna finns där. Har ni något råd? Ska jag sluta eller ge henne en chans till? Vill inte prata med någon utanför skolan, tror inte jag orkar en vända till med att börja om hela berättelsen har redan berättat den 4 gånger. Jag litar inte på vuxna längre, känns som alla bara lämnar mig. Som att jag inte är värd något så de kan lika gärna skita i mig. Jag har vänner men litar inte på dem fullt ut så känner inte att jag kan prata med dem de är fel att belasta dem med mina problem.

Vet inte vad jag ska göra ;/

BUP svarar:

Hej!

Tack för dina frågor och funderingar om dina skolkontakter. Alla dina byten av samtalshjälpare har satt sina spår. Du skriver att det känns som alla bara lämnar dig, att de  skiter i dig och som du inte är värd något . Det låter inte som dina skolkontakter pratat med dig om dina byten och hur de berör och påverkar dig. Låter inte heller som du själv har fått vara med och ge dina synpunkter och önska hur du själv vill ha det. Så skulle det naturligtvis vara även om ditt inflytande kanske inte är så stort som du önskar. Det finns inte så många kuratorer och psykologer i skolan och en del slutar eller försvinner av olika skäl. Det behöver nog inte bero på dig.

Men om man går till någon och man får hjälp blir det också personligt och jag tror att en bra avslutning behöver vara lite personlig . En avslutning där man tillsammans säger adjö till varandra och kanske kan ta med sig det som varit bra i kontakten men också kanske en sorg över att det tagit slut. Så jag tycker att alla dina funderingar kring dessa byten och hur du reagerat är bra. Att du bytt många gånger behöver dock inte betyda att ingen bryr sig -. det kan de gjort men de administrativa besluten har skymt de mer personliga budskapen.

Nu tar du upp och undrar hur du ska göra med din nuvarande kontakt. Jag tror du är påverkad av dina tidigare byten och kanske din nuvarande kontakt får ta något av din missräkning och besvikelse? Kanske blir det också svårare att knyta an utifrån din rädsla att igen bli avvisad? Svårt att veta – men jag tycker absolut att du ska prata med din nuvarande psykolog om detta. Kanske kan ett sådant samtal mellan er klara ut en del av din besvikelse och göra det möjligt för dig att också ta upp dina frågetecken kring er kontakt. Jag tror att om du får ventilera detta med din nuvarande psykolog kan du bättre avgöra om du tycker hon är bra att prata med eller inte och du kommer att känna dig säkrare i ditt beslut oavsett hur det blir -fortsätta eller avsluta.

Lycka till!