Älskar jag mina föräldrar?

Hej! Jag är 13 år gammal och en tjej.

Jag vet inte när det började men jag tror att jag har slutat älska mina föreldrar. Det började med min pappa, han har aldrig haft en pappa för att hanns pappa (min farfar) lämnade familjen när min pappa var liten. Därför försöker min pappa ge mig och min storebror så mycket kärlek som det går. Min första tanke var att han gav mig för mycket kärlek så att jag tog det förgivet men fortfarande älskade honom men sen började jag bli arg för ingen anledning och ville inte vara med honom och vara elak och det får jag väldigt mycket skuldkänslor för. Då trodde jag att det var för att jag hade blivit tonåring och att det är normalt att inte vilja spendera lika mycket tid med sina föreldrar och att mensen gjorde ilskan (även om jag inte har fått min mens än).

Sedan började jag och min mamma bråka väldigt mycket och så slutade jag älska henne med bara att vi alltid löste det igen och så älskade jag henne igen som min mamma. Men det ände jag aldrig med min pappa och jag vill älska honom men jag vet inte om jag gör det eftersom jag behandlar honom illa och vägrar spendera tid med honom. Det känns så konstigt när jag ser alla mina kompisar med deras pappor när jag är hemma hos dom och ser hur dom behandlar varandra så känner jag mig jätte skyldig mot min pappa för han är en bra pappa men jag är en jätte dålig dotter mot honom och han förtjänar bättre.    Jag har försökt att älska honom igen genom att spendera tid med honom, göra saker som han gillar och så men det funkar inte. Jag vill verkligen älska honom som jag gjorde förut men jag vet inte hur! Det känns typ som jag inte vill ha något med honom att göra och jag är rädd att det här är det första steget att sluta älska någon alls! För att förut blev jag ganska lättkär men nu är jag jätte svårfångad om man säger så.

Jag brukar säga till mig själv igen och igen och igen att det är normalt men är det de? Att sluta älska sin egen pappa och kanske sluta älska någon alls! Jag är ganska orolig men det var nog allt jag hade att säga, hoppas ni/någon förstår mig.

/annonym

annonym

BUP svarar:

Hej!

Det är ett imponerade uppriktigt mejl du skriver om något som verkligen känns mycket jobbigt för dig. Jag tycker också att det är en enorm styrka hos dig att du är så uppriktig mot dig själv. Det är en mycket bra förutsättning för att förstå vad det handlar om.

Men vad handlar det då om? Vet du, ditt mejl övertygar mig om att du djupt älskar dina föräldrar. Båda din pappa och mamma. Du älskar dem och du är rädd om dem. Annars skulle du inte få skuldkänslor för att du inte tycker att du är en "bra dotter". Annars skulle du inte bry dig om deras känslor. Men jag tror du blandar ihop lite olika saker.

När det gäller din mamma verkar det vara mindre komplicerat. Ni bråkar, du blir arg och hon blir arg men ni kan tala ut och bli sams igen. Så brukar det vara i alla helt normalt fungerande relationer mellan barn och föräldrar (även faktiskt i andra viktiga och hållbara relationer). Med din pappa framträder en mer sammansatt bild. 

Att älska någon och vilja tillbringa mycket tid med någon är inte samma sak. Vuxna är vuxna och ungdomar (barn) är ungdomar (barn). De har olika behov av sällskap, hur man vill och med vad man vill fylla sin tid. Det gäller i alla högsta grad när man kommer upp i tonåren. Det är helt naturligt att du vill ha din tid för dina behov, att vara med dina kompisar eller bara för dig själv. Frågan är om din pappa kan acceptera det eller är han så känslig kanske på grund av sin uppväxt att han känner sig avvisad och sårad om du inte står beredd att vara med honom när han vill?

Det är ett inte så sällsynt problem. Kärlek till barnen eller till en partner är oerhört viktigt, men kan vara kvävande om det övergår i orimliga krav på den andra.
Jag tycker att det bästa vore att tala med mamma om detta och ta hjälp av henne att du ska kunna tala med pappa eller ni tillsammans skulle kunna göra det. Du älskar honom utan tvivel, men du vill ha din frihet. Ett sätt att lösa upp knuten är till exempel att planera för tiden och vad ni ska göra tillsammans och på så sätt avgränsa tiden för samvaron.

Som sagt, allt detta är ett problem som inte är ditt problem utan ett relationsproblem som du inte löser på egen hand, utan ni löser det tillsammans. En ömsesidig acceptans för varandras behov är grunden.
Barnen växer upp och vill leva sitt liv. Kärleken finns kvar i alla fall, du behöver inte känna skuld för att du vill leva ditt ungdomsliv.