Pappa dricker

Hej, jag e en 13 årig tjej som hela livet stått ut me att min pappa driker för mycket. Redan när jag va 7 märkte jag att ngt va fel och sedan ses har jag haft konstanta självmordstankar. Min pappa lovar mig att han ska sluta. Men de håller ba i någon månad innan han börjar igen. Och på senaste tid har mina föreldrar märkt att ngt e fel med mig men dom tror int på att man kan må dåligt psykiskt mina föreldrar tycker ba de e något folk hittar på. Jag mår väldigt dåligt och har skärt mig flera gånger och för varje ärr jag ser på min arm mår jag bara sämre funderar hela tiden på vad jag ska göra för nu på senaste tid har min pappa skärpt sig me alkoholen men jag har blivit så rädd för att han ska börja dricka igen så jag vågar int ta hem kompisar eller att va ute på kvällen. Så jag stannar hemma och då klagar mina föreldrar på de men jag gör de bara för jag e orolig att min pappa ska va full och ramla och bli på körd eller något liknande. Så jag börjar stöta bort mina vänner och struntar i allt just nu. Jag behöver hjälp vet inte vad jag ska göra jag gråter för ingen ting längre och kan int sluta för jag vill bara försvinna jag vill dö för de e ingen mening med att leva men int leva fullt ut. Vad ska jag göra e så rädd att föra fel?

A03

BUP svarar:

Hej!

Det är båda oroande och uppmuntrande att du skrev till oss. Oroande är din oro och ångest du känner pga din pappas alkoholmissbruk men uppmuntrande är att du vågar söka råd och hjälp. 

En förälders missbruk (alkohol eller droger) orsakar alltid problem i familjen och väcker stark ångest och oro hos barnen. Ofta är det svårt att acceptera att som barn kan man göra väldigt lite för att föräldern ska sluta.
Det som väcker den största oron är just det som du också upplever: förälderns beteende är oförutsägbart, kan variera från att vara rolig och kärleksfull till att det blir bråk, ibland fysiskt våld och liknande. Och det brukar också vara ett stort problem - återigen som du också berättar om - att barnen i familjen inte vågar ta hem kompisar, vill inte skämmas för förälders beteende, vill undvika pinsamheter.
Det kan bli väldigt begränsande för barnen. Den "utväg" du valde, att skada dig själv kommer dock inte lösa någonting - snarare komplicerar livet för dig.

Det jag skrivit ovan betyder att dina reaktioner är helt begripliga -  barn mår psykiskt dåligt av missbruk i familjen. Om jag förstår dig rätt så växlar din pappa mellan nyktra perioder och perioder när han dricker. Det är just denna oförutsägbarhet som ligger bakom din ångest, dina farhågor inför vad som kan hända.

Att din pappa kan "skärpa sig" betyder att dina föräldrar är klara över problemet och försöker göra något åt pappas problem (alkoholmissbruk). Men de verkar inte förstå att du lider av situationen. Vad kan du göra?

Vad tror du skulle hända om din mamma såg dina sår efter ditt självskadande? Tror du att hon bara skulle bli arg eller kan det vara någon sorts ögonöppnare för henne?
Jag inser att det kan leda till att din mamma också skäms för din pappas missbruk och därför vill hon vifta bort dina svårigheter.

Men det kan också hända att hon bättre förstår allvaret och ni talar ut och hon hjälper dig att hantera din ångest, din osäkerhet hur pappa kommer att uppträda inför kompisar och om allt som ingår i din oro.
Är det värt att prova hur hon reagerar?  Du kan kanske visa mitt svar för henne för att bekräfta att det är vanligt att barn mår dåligt i liknande situationer. 

Om du ändå tycker att du inte vill göra det, så är det i alla fall det viktigaste att du talar med en vuxen om problemet. I första hand rekommenderar jag att du går till kuratorn eller skolsköterskan och berättar om hur det är hemma hos dig. Även att du skär dig.
De kan stötta dig och hjälpa vidare till vården. 

Ungdomsmottagningen i din hemkommun är också ett ställe som erbjuder stöd för dig, du kan kontakta de helt på egen hand.

Om du vill kan du titta på drugsmart.se som är en webbplats med fakta om alkohol och droger samt möjlighet att skicka in frågor till en frågelåda - både om eget missbruk och missbruk inom familjen.
Man kan också få hjälp med att hitta stödgrupper.

Du ska inte bara fortsätta att begränsa ditt normala ungdomsliv och dessutom ställa till för dig själv med självskadebeteende. Jag lovar inte att någon annan utanför familjen kan påverka din pappa. Men du ska få möjlighet att tala om hur det är och stöttas i din sunda önskan att ta itu med din oro.

Om du vågar vara uppriktig mot dina kompisar, tror jag inte att du förlorar dem. Snarare tvärtom, det kan fördjupa dina vänskapsrelationer. Problem finns i de flesta familjer, det vet ju alla ungdomar. Kanske känner de sig också friare att vara öppna om sina komplikationer i livet.
Så kan man stärka varandra att kämpa sig genom olika sorters bekymmer och kämpiga situationer.