Jag vill ha ett mellanläge

Hej..

Jag började skada mig själv när jag var ungefär 14-15,jag vet inte varför jag började för mitt liv är egentligen inte så svårt,jag har haft en bra uppväxt,många kompisar och levt ett relativt bra liv.

Precis som alla andra har jag haft mina stunder av svåra moment men jag har alltid klarat mig igenom dom.

Allt ändrades när jag fyllade 15,jag började skada mig,precis det som jag sa att jag aldrig skulle göra.

Jag är aldrig i mellan läge,antigen är det så att jag inte kan somna,och går upp och gör saker,eller så är jag så trött på allting att jag faktiskt funderar på att ta livet av mig.

Min kurator ringde hem till mamma en gång och sa att jag skadade mig själv,då va det jag som fick sitta och trösta mamma,fast det var jag som inte alls mådde bra.. det var ju hon som skulle trösta mig.

Jag börjar fundera på om jag är bipolär,det går i min släkt och när jag frågade min släkting som hade det så allt hon sa stämde in på mig,hur jag kände det,och hur jag hade det.

Jag har börjat bli rädd för mig själv,ibland har jag rivit mig själv på armar och ibland ansiktet för att jag ska känna något,något annat än hopplös het och ilska.

Ibland skriker jag tills jag tuppar av,det gjorde jag när jag var liten,och av ingen anledning mer än att jag var arg..

Redan som liten var jag arg på allting,och folk bara sa att det var för att jag inte fick som jag ville,så när jag tänker efter började redan när jag var tre ungefär..

När jag gick i sjunde klass höllt jag på att hamna i slagsmål,mina kompisar fick hålla mig tillbaka eller säga till mig att gå där ifrån.

Jag vill inte vara den personen jag är just nu.

Jag vill inte gå och vara rädd för mig själv..

Jag vill ha ett mellanläge..

Jag vill bara veta vad som händer med mig..

Jessica

BUP svarar:

Hej! Tack för ditt fina brev med många reflexioner om dej själv.Det är ju inte alltid så att man måste haft ett svårt liv för att själv må dåligt.Ibland kommer det inifrån och det är svårt att hitta riktigt bra förklaringar.

Du har börjat fundera på om du är bipolär. För att undersöka det ordentligt kan du ta kontakt med BUP innan du fyller 18 år.Även om du inte får den diagnosen kan du få hjälp för dina kraftiga humörsvängningar och nedstämdhet.

Du beskriver också att du fick trösta din mamma en gång när du själv mådde dåligt och behövde egen tröst. Någon att prata med och som kan ge tröst behöver man nog livet igenom när man mår dåligt.

Ibland kan kamrater och kanske föräldrar vara det, men ibland är det också skönt att prata med någon utanförstående.Om du tar kontakt med BUP kan du också önska dej någon att samtala med om dej själv, din ilska och hopplöshet och inte minst din rädsla för dej själv.

Kanske kan du lättare hitta ett mellanläge om du har någon att bolla dina tankar och känslor med?

Lycka till!