Det finns många saker jag aldrig berättar

Åh, hjälp... jag antar att det är dags igen.

Hej. Jag är femton år, bisexuell, och det finns många saker jag aldrig berättar för någon. Hittills har jag bara kunnat anförtro mig helt och hållet till den här hemsidan. Men eftersom saker håller på att bli värre och jag känner hur min mentala hälsa försvinner ner i ett svart hål är det nog dags att skriva ännu ett brev. Den här frågan kommer antagligen bli väldigt lång, så tack till den som orkar läsa hela!

Saker borde egentligen inte vara fel på mig. Jag går i en bra skola, jag har en familj som älskar mig, jag har höga betyg... men inuti mitt sinne faller allt sönder. Jag antar att det stora problemet är min ångest. Jag har väldig mycket ångest och jag har flera gånger fått panikångest attacker. Ett exempel på det var när mina föräldrar fick reda på att jag självskadade. Det var för ungefär ett år sedan. Men de tror fortfarande att jag bara har gjort det en gång. Och det är väldigt långt från verkligheten. Jag har läst svar ni gett om självskadebeteenden förut där ni har förlikat det med att "straffa sig själv". Det är inte så för mig. Jag tror det är själva smärtan jag behöver. Det som får mig att tänka på någonting annat än vad det än är som jag oroar mig över. Jag straffar inte mig själv, snarare distraherar mig själv.

Jag tror också att jag är sockerberoende. Jag har en bra förbränning i min kropp, så vissa skulle nog säga att jag ser ut att vara underviktig. Trots att jag konsumerar så mycket socker. Jag äter socker istället för att självskada ofta. Det är lite som att jag inte bryr mig om vad som händer med mig i framtiden. Jag vet att det är väldigt dåligt för min hälsa. Men jag behöver sockret.

Jag har väldigt svårt att öppna upp mig om saker, särskilt om det rör min mentala hälsa. Här går det bra eftersom jag inte talar med någon direkt och inte möter några konsekvenser av min text i verkliga livet men endast tanken på att prata med någon om min ångest eller mitt självskadebeteende ger mig panik. Jag går hos en psykolog, men han tror nog att jag mår jätte bra. Jag bara låtsas och skådespelar och så fort jag är på väg att säga någonting om mitt inre så stänger min mun av sig och jag börjar stamma eller tappar rösten. Därför undviker jag att tala om dessa saker helt och hållet. Jag har inga vänner jag kan prata med. Min familj är helt utesluten. Jag kan rent fysiskt inte öppna upp mig för min psykolog. 

En annan sak som är väldigt dålig är att jag har börjat dricka alkohol. Och inte ens på fester eftersom jag inte har ett socialt liv. Utan klockan tre på natten, ensam i mitt rum medan jag gråter och undrar varför jag lever. Jag får aldrig någon ordentlig sömn. Till exempel är klockan halv fyra på morgonen medan jag skriver detta, och igår var jag vaken till tre och i förrgår till fem. Allting börjar spåra ur.

Tack för att du läste denna text och förhoppningsvis svarade! Det betyder mycket.

Adan

BUP svarar:

Hej Adan!

Tack för förtroendet och att du skriver till oss igen. Fint att du reflekterar över hur du uppfattar vårt sätt att skriva om självskada. Att du tänker efter och funderar på hur det är för just dig själv. Du verkar också väldigt klar över att din livsstil innebär stora risker (ditt drickande, sockerbehov, vända på dygnet och så vidare).

Jag undrar förstås varför det är så svårt för dig att öppna dig. Och varför det är så svårt att använda den samtalskontakt du redan har? Varför började ni träffas från första början? Antar att du hade ett problem du sökte hjälp för. Kanske att ett sätt att bättre använda den kontakt du, vore att fråga psykologen "-Hur ser du på mina problem och varför vi ses?" Kanske att det skulle öppna för ett resonemang och göra kontakten mer meningsfull för dig?

Din rädsla för att vara öppen står i vägen för att du skall bli hjälpt. Vad skulle vara ett första litet steg mot större öppenhet? Du behöver ju faktiskt inte berätta allt på en gång. Du behöver inte ens berätta allt någonsin. Det är ju du som sätter gränserna vad du vill prata om. Det är nog bättre att säga ”-Det här vill jag inte prata om” än att inte prata alls. Då förstår din samtalspartner att det finns saker som är svåra. Om du inte pratar alls kan det faktiskt bli som du verkar rädd för, att psykologen inte förstår hur svårt du har det. Och även om du inte vill eller kan prata om allt kanske du kan få hjälp att lösa något eller några av dina problem. Du visar att är bra på att beskriva dina problem i text så en möjlighet är förstås att skriva ett brev till psykologen eller visa det du skrev till oss.

Ja som du förstår är det svårt för mig att se hur du skulle kunna bli hjälpt utan att du berättar om det. Men som sagt, allt behöver inte sägas på en gång om det ens behöver sägas.

Så det är dags att ta bladet från munnen och börja berätta.

Lycka till!