Orolig för att få ångest

Hej! 

Jag har alltid känt mig som en glad, positiv och nyfiken person med stark vilja men nu, sedan ca ett halvår tillbaka, känner jag mig ofta nedstämd och "otaggad" på livet och på allt som ska göras. Jag har sedan jag var liten haft lätt för att känna och att tänka mycket, när jag var liten fick jag ofta ont i magen och kunde inte äta pga att jag sett en alkoholist på stan t.ex. När jag en gång har känt en otäck känsla är det så himla lätt att plocka fram den igen, även fast jag inte vill. Jag kan ofta känna att jag blir orolig för att jag ska få ångest (vilket jag själv tycker är onödigt), men jag vill inte att mina kompisar eller folk jag känner ska se mig som stel eller annorlunda mot vad jag brukar vara. Eftersom jag alltid har varit en framåt tjej vill jag fortsätta vara det. På min fritid sjunger jag och uppträder oftast några gånger i månaden och det är verkligen det bästa och roligaste jag vet men till och med det kan kännas svårt nu ibland. Ibland känns allt som vanligt och då försöker jag behålla den känslan men den försvinner allt för lätt. I somras längtade jag ihjäl mig till skolan, och jag har för övrigt alltid tyckt om skolan, men nu under jullovet känns det mest som ångest att börja igen. Det har inte hänt något i skolan som borde få mig att känna så.

Jag har aldrig brytt mig om vad folk tycker om mig och om hur jag ska se ut osv men jag tror att problemet ligger i att jag bryr mig om hur folk ser mig, därför att jag vill att folk ska se mig på det sättet som känns jag. Jag har gjort depressionstest på nätet och där visar det att jag kan ha lätt depression. Många av symptomen jag har läst om stämmer även in. Jag är rädd för att det ska gå åt fel håll istället för framåt. 

Hur ska jag göra för att få bort dessa tankar? 

M

BUP svarar:


Hej och tack för ditt brev!

Du har alltid säger du varit en glad, positiv och stark tjej och du är angelägen om att också bli uppfattad så.

Det senaste halvåret har du dock inte känt dig så och det verkar som det oroar dig. Du vill inte att andra ska märka något. Du är rädd att känslan av nedstämdhet ska bli värre.

Jag tror det är viktigt att du försöker förstå din nya känsla, förstå vad den hör samman med istället för att vara rädd för den. Känslor finns i ett sammanhang.

Du skriver att du är otaggad på livet och allt som ska göras. Hur är ditt liv i skolan och hemma? Går du i gymnasiet och finns där större krav än tidigare då allt gått lätt? Får du stöd hemma av dina föräldrar när du behöver?

Istället för att försöka få bort dina tankar behöver du först förstå dem mer. Därefter kan du göra något åt dem. Men för att förstå dem bättre kan det vara bra att ta hjälp av någon som du kan tala med t.ex skolkurator eller ungdomsmottagningen.

Lycka till!