Mår pissdåligt, vill dö och allt suger

Hej. Innan jag börjar förklara kan jag väl skriva att jag mår pissdåligt, vill dö och allt suger. 

Iallafall, jag har mått dåligt i drygt 2 år men det har bara blivit värre och värre. Har haft självmordstankar till och från i 1&1/2 år ungefär.Av en mängd olika anledningar. (Har kontakt med skolans kurator.)För drygt två veckor sen kom de tillbaka värre än någonsin tidigare. Det var en måndag och jag var på väg hem från skolan. De bara kom från "ingenstans" och jag ville avsluta mitt liv där och då. Hade varit och pratat med kuratorn bara nån halvtimme innan. Sen var jag hemma resten av veckan. Kom tillbaka nu i måndags och tog då tillfället i akt att berätta för honom att jag vill inte leva mer, jag vill bort. Pappa blev iaf informerad och vi två pratade lite på kvällen men det gick inte så bra. Var tillbaka hos kuratorn på tisdagen och berättade hur det hade gått plus hur jag kände mig. Gick på lektionen och sen blev allt kaos. Avslutade min skoldag och fick sitta med kuratorn och en speciallärare tills min bonusmamma kom och hämtade mig.

Vidare till saken då. Kuratorn har sagt att han vill att jag ska söka hjälp men jag har gång på gång struntat i det. För jag vill inte. Nu vill han att vi ska åka in akut och ev. att jag bli inlagd för säkerheten. Men jag vill inte ha någon hjälp. Jag vill att han ska släppa mig så jag kan få dö. För jag lovar, skulle det hända så skulle jag dö. Jag vill verkligen inte leva mer, jag vill avsluta mitt liv. 

Så min fråga är väl.. Hur ska jag göra?

Confused

BUP svarar:

Hej Confused!

Ja, jag hoppas att du skall vara lite mindre ”confused” efter mitt svar. När någon (som du) säger att de inte vill leva till någon av oss, kuratorer/psykologer/ behandlare/läkare, hamnar vi i läget att vi vill förhindra att detta händer. Vi inte bara vill stoppa att unga människor tar sitt liv - vi skall också göra det.
Vi vill hindra det eftersom vi vet att det får så svåra konsekvenser och vi vet också att saker och ting ofta blir bättre.
Det kanske kan förklara varför kuratorn du träffar är så envis. Din lösning på att du har det svårt (självmord), är en lösning vi aldrig kommer att acceptera. Kanske är hans envishet också ett tecken på att du betyder något för honom.
Vi som har som arbete att träffa människor som har det svårt vet att livet både kan vara för jäkligt - men att det också finns ljuspunkter som kan göra det meningsfullt att leva vidare. Vi blir också engagerade, gillar ofta de vi träffar och vill vara till hjälp. 

Nog om detta. Nu vill jag svara dig varför det många gånger blir fel sak vi kommer att prata om när vi träffar livströtta människor som inte vill fortsätta leva. Det kan bli som en dragkamp. En dragkamp om att leva eller dö. Det låter som om ni har hamnat i det.
Det som är olyckligt är att man kan missa det viktiga samtalet om hur man kan leva ett bra liv, om det som känns svårt, om viktig vänskap, om kärlek och allt sådant som livet också kan innehålla. Det blir som om dagkampen tar över och gör det omöjligt att prata om det som är viktigt.

I ditt fall skulle jag önska att du skulle kunna släppa din repända, pausa dragkampen och istället börja ett mer meningsfullt samtal om ditt liv och hur det skulle kunna se annorlunda ut. Det blir svårt att hjälpa dig med livet om du är envis i din dragkamp.

Eftersom du skriver att du vill att kuratorn släpper taget om dig så du kan dö, önskar jag förstås att han fortsätter att hålla fast- men att du vågar släppa ditt beslut att inte vilja leva. Då kanske ni kan ha ett mer meningsfullt möte än det ni verkar ha idag.

Jag önskar dig det bästa och att din förvirring är något mindre