Jag älskar livet

Hej det är en sak som håller på att förstöra mitt liv totalt. Jag har börjat fundera mycket över livet. Och det känns som att mina funderingar blir djupare och djupare. Jag har börjat bli rädd för att allting är en illusion. Att livet inte är på riktigt. Att allt är på låtsas. När de tankarna har kommit förut har jag bara kunnat tänka bort de och gå vidare med livet. Men nu när jag sitter hemma mycket tänker jag på det ofta. Det ger mig sån ångest. Jag känner mig tom och ensam. Och jag vågar inte prata med någon om det för jag är rädd att folk ska tro att jag är galen. Eller att jag ska skrämma folk med mina tankar. Det värsta är att ingen har svaret på vad livet är. Vilket betyder att jag aldrig kommer kunna bli lugn. Ingen kan bevisa att allt inte är en illusion. Men jag tänker att det kanske finns något sätt att förhålla sig till att inte veta. Kanske lyckas känna mindre kontrollbehov. Men jag kan t.ex inte acceptera döden. Det är för smärtsamt. Jag vill inte lämna mamma eller min hund. Eller mitt rum som jag nyligen inrett. Jag har pyntat granen och det luktar pepparkakor. Jag kan inte njuta av livet när jag hela tiden tror att jag ska förlora det. Jag älskar livet. Jag älskar människor jag möter. Det är ren lycka. Och det här med om allt skulle va en illusion. Det känns så jävla hopplöst allting. Jag blir mer och mer deprimerad av mina tankar. Snälla hjälp mig!

Sommarblomster

BUP svarar:

Hej Sommarblomster!

Bara din signatur gör mig alldeles varm inombords så här mitt i kalla och mörka vintern. Det säger lite om vad tankar kan göra med oss. Du är rädd att skrämma folk med dina tankar eller att de skall tro du är galen. Ja det beror nog på vem du frågar. Tanken att vi lever i en illusion är idéer som har funnits så länge vi vet. Redan de gamla grekiska filosoferna tänkte kring detta för mer än 2000 år sedan och dom brukar ju inte betraktas som galna.

Kanske är det, som du skriver, ditt kontrollbehov som ställer till problem. Att leva innebär att vi måste stå ut med ett visst mått osäkerhet. Om det inte vore så skulle vi faktiskt inte leva, mer bara existera. Om allt var bestämt och klart från början, om livet bara rullade på utan överraskningar, skulle det knappast vara ett liv, bara en existens. Vi skulle inte kunna bli kära, vi skulle inte klara av att det blev regn trots att väderleksrapporten lovade sol, vi skulle inte klara av att köpa en trisslott om det var en nit när vi hoppades på att att vinna miljoner, vi skulle inte klara av att helt plötsligt råka träffa en god vän vi inte sett på länge,...

Alla de saker som du verkar gilla med livet skulle inte vara möjliga om det inte också var så att det bjöd oss på överraskningar, både glada och sorgesamma. De sorgesamma överraskningarna, som att till exempel någon man älskar dör, kan också ses som ett uttryck för hur stark kärleken var. Det finns ingen anledning att sörja något man inte saknar, som inte har betytt något för en eller inte varit älskat. 

Nej jag tror inte att du behöver oroa dig för att du verkar galen eller att det är jättekonstiga skrämmande tankar du har. Pröva med att prata med någon av dina föräldrar så får du se. Inte säkert att du får exakt det svar du vill ha, men det är kanske det som gör det spännande att leva.

Önskar dig ett händelsrikt och gott nytt år