Jag måste börja bli ärlig

Hej. Jag är en femtonårig tjej. Och jag måste börja bli ärlig. Förbered er, för det här kan bli en lång text.

Jag har aldrig berättat allt för någon. Jag har berättat om vissa delar av mitt mående, men jag lyckas aldrig berätta allt. Det är som att jag inte riktigt kan. Kanske någon form av försvarsmekanism?

Jag är en typisk person som gör allt rätt. Jag är väluppfostrad, har höga betyg, har några få vänner och går aldrig på fester. Jag varken röker eller dricker och varken mina vänner eller jag är särskilt "vilda". Jag är alltså lite tråkig och vanlig enligt andra personer i min ålder. Därför skulle aldrig någon kunna tro att jag mår som jag mår. Innan ni hinner säga att alla mår lite dåligt ibland och jag kanske är lite stressad eller någonting måste jag stoppa er. Det här är inte någonting jag började känna för en veckan sedan. Det har pågått i ungefär två och ett halvt år.

Det här är så svårt för mig att skriva trots att jag är anonym. Men okej. Jag har ett självskadebeteende. Det har jag haft sedan ett år tillbaka. Då berodde det nog på att jag kände mig ensam och oälskad. På att jag inte hade några vänner. Men allt blev bara värre och värre. Jag började gå hos en psykolog förra vintern eftersom mina föräldrar fick reda på det. De trodde att det bara var en engångsgrej. De fick mig att lova att aldrig göra det igen. Det tog inte lång tid innan jag bröt löftet. Min psykolog tror nog också att det var en engångssak. Grejen är att jag har så himla svårt att prata om sådana saker. Jag kan verkligen inte prata om mina känslor med någon i verkliga livet. Jag vill inte leta upp en annan psykolog att anförtro mig åt eftersom blotta tanken på att tala om det här ger mig ångest. Så ja, min psykolog tror att jag mår jättebra. Jag är bra på att skådespela.

Det finns en sak jag har märkt som skrämmer mig. Att jag inte vill bli frisk. Jag vill inte må helt bra eftersom jag inte vill sluta med mitt självskadebeteende och hatiska tankar om mig själv. Ni förstår inte ens, jag pratar med min spegelbild och säger att jag är hemsk. Ibland vill jag bara dö. Eller snarare sluta existera. Grejen är att jag aldrig skulle kunna ta mitt liv eftersom jag vet att min familj skulle bli förkrossad. Jag vill bara att allt kaos inom mig ska stanna upp.

Jag har typ inga vänner. Det känns som att ingen känner mig. Och tro mig, genom dessa år jag levt har jag verkligen försökt skaffa vänner. Jag har försökt så himla mycket. Men det kanske inte finns någon jag kan älska, som också kan älska mig tillbaka.

Jag längtar efter att bli myndig. Det här låter hemskt, men anledningen är att jag då kan dricka massa alkohol och självskada hur mycket jag vill utan att någon kommer notera det. Det känns inte som att jag har en framtid och ändå pluggar jag för att säkra den.

Jag orkar inte mer. Jag orkar inte leva mitt liv som om jag är helt okej. Jag vill bara glömma bort all min ångest. Jag vill bara sjunka ihop och vara inlåst på mitt rum i resten av mitt liv.

Ni kanske tycker att det här är det första steget i att få hjälp för det här. Men det tror jag inte. Jag vill bara skriva av mig och känna att någon lyssnar utan att sedan behöva möta konsekvenserna av det jag erkänt i verkliga livet. Tack du som läste denna text. Det betyder mycket.

Oh! You Pretty Things

BUP svarar:


Hej!

Ja det var verkligen ett långt brev. Och välformulerat. Du avslutar med att skriva, som jag uppfattar det, att du egentligen inte vill ha ett svar. Men för mig blir det svårt att bara läsa utan att reflektera över ditt brev. Du skriver om att bli ärlig. Det tycker jag också att du verkar vara. Det är inte bristande ärlighet jag ser som problemet. Snarare att verkar ha svårt att acceptera att du både har mörka sidor och ljusa och att de faktiskt kan finnas där samtidigt.

Det jag finner sorgligt är att du straffar dig med självskada vilket troligen endast kommer att stärka den mörka sidan av dig. Du kallar ditt återfall i självskada för en engångshändelse. Som du ser föredrar jag att kalla det återfall eftersom det troligen är mer vanligt än ovanligt att man inte helt plötsligt slutar med ett självdestruktivt beteende. Ett återfall ser jag mer som individens sätt att hitta en väg ur ett dåligt beteende. Har man slutat en gång lär man sig något för framtiden och hur man kan gör om det. Om man en upprepade gånger lärt sig att självskada hjälper mot ångest, måste man förstås lära sig att sluta mer än en gång. I ditt fall, som jag ser det, blir att kalla återfallet för ”engångs-sak” ett sätt att säga till dig själv än en gång att du misslyckats, inte duger eller är dålig. Det är som ditt återfall blir större än det faktum att du faktisk också har avstått från att gör dig illa.

En annan sak som jag funderar över i ditt brev är att du inte vill sluta självskada eller ha hatiska tankar om dig själv. Jag tror att det ibland kan vara svårt att lämna även negativa tankar och förhållningssätt därför att de faktisk kan innebära en trygghet. Man vet vad man har men inte vad man får. Om man lämnar det negativa kan man faktiskt bli besviken. Om man börjar få hopp om en bättre tillvara kan förhoppningen grusas. Det är nog därför förändring kräver mod. Det kan låta konstigt att man kanske måste vara modig för att våga försöka bli lyckligare, men jag tror faktiskt att det kan vara så. I ditt fall kanske det modet krävs för att du skall vågar sluta, som du säger, vara bra på att skådespela. Du har en samtalskontakt (varning nu kommer rådet du inte frågat efter!) varför inte sänka garden, bli så ärlig som du är i ditt brev och prata om bägge dina sidor.

Allt gott!