Är det jag som är problemet?

Jag är 13 år och har precis flyttat till min mamma efter att ha bott hos pappa hela mitt liv typ, jag fick ju såklart börja i en ny skola i en halt ny stad och jag kände ingen från början. nu är snart höst terminen slut och jag har fortfarande inga vänner. jag är med några tjejer på rasterna och så men det är som att jag inte finns. några dagar är bättre än andra men det känns som jag bara är i vägen för dem. känner mig ensam och jag vill bara prata ur mig till nån. mina gamla vänner har jag ingen kontakt med, jag har försökt att kontakta dem men dem bara ignorerar mig dem med. jag känner mig helt ensam som om alla har det bättre utan mig.

det är faktiskt inte det ända. Jag har ingen aning varför men jag klarar inte av att göra nåt fel eller så exempelvis i går så vaknade jag 5 i 8 (vi börjar 8) då blev jag så frustrerad att jag bröt ihop, jag skyllde på  min mamma för att hon inte väckte mig även fast jag vet att det är mitt ansvar. jag vägrade gå till skolan osv. jag blev sur sa dumma saker och ville helt enkelt kasta allt som var i närheten. sedan när jag lugnat ner mig insåg jag vad jag gjort och blev ledsen sa förlåt men hon är fortfarande arg. det är inte första gången nåt sånt hände. när jag bodde hos pappa gick jag till bup pga av mitt beteende men jag vet faktiskt inte varför jag gör som jag gör, det är som att min hjärna bara slutar fungera och jag gör saker jag inte vill utan att tänka över det. när jag gör så bryr jag mig inte om nånting och låter mina föräldrar straffa mig hur som helst och när jag börjar tänka till igen ångrar jag allt och jag blir ju såklart straffad.

så varför gör jag så mot mina föräldrar och mot mig själv? varför klarar jag inte av att göra fel? jag vet ju att alla gör misstag det är en del av livet men ändå, jag orkar inte mera jag blir sur av en så liten sak, jag känner mig ensam och glömd.

det ända jag vill är att känna mig älskad och viktig för nån men mamma har massa småungar att hålla koll på och pappa är upptagen med jobbet. jag har inga riktiga vänner som jag verkligen litar på som jag kan prata med . Är det jag som är problemet? Snälla hjälp mig.   

-E

BUP svarar:

Hej!

Du har varit med om många stora förändringar det senaste halvåret. Att du flyttat till ny stad och börjat ny skola är inga småsaker. Att hitta rätt i alla nya sammanhang är inte det enklaste. Jag tänker att det påverkat dig och att det finns tydliga omständigheter som kan förklara hur du mår. Att du längtar efter samhörighet med kompisar och skulle behöva mer stöd från din föräldrar både vad gäller kompisar och kanske i vardagen i stort. Så, var inte för hård mot dig själv. Vi behöver alla personer runt omkring oss för att må bra och ibland är det svårt att få till det. 

Du beskriver så klokt precis hur det kan bli när man är tonåring och känslorna tar över som de gjorde när du skyllde din försovning på din mamma. Du visste att du blev orättvis och kanske reagerade för starkt, samtidigt klarade du av att be om ursäkt i efterhand. Bra gjort! Vi kan inte alltid göra rätt, i nära relationer kommer vi att bete oss dumt ibland, och då är det bästa sättet att reparera relationen i efterhand när man lugnat ner sig. Kanske blandades en del av din längtan efter mer tid tillsammans med din mamma in och förstärkte dina känslor i det där bråket.

Det låter som att ni skulle behöva prata mer om hur det blir för dig att känna att din mamma är upptagen med småsyskon och att du kämpar med  att komma in socialt i nya skolan. Jag tycker också att du ska berätta att du kan känna dig besviken på dig själv över hur du reagerar ibland. Kanske kan ni se till att få tid tillsammans när småsyskonen lagt sig eller se till att ni får göra något på egen hand, gå och ta en fika till exempel. Jag vet inte hur din mamma är men det låter som att du saknar henne och att ni skulle behöva mer tid tillsammans. 

Just nu behöver du ju verkligen någon att prata med om hur du har det. Prova lite mer med dina föräldrar. Utöver det finns stöd  på nätet som brukar kännas bra. Kolla in på Tjejzonen. Det är ett forum på nätet som jag tror skulle kunna passa dig. Ett annat sätt är att gå till ungdomsmottagning och prata med en kurator där om hur du mår och har det. 

Vad har du för intressen utanför skolan? Vad gillar du att göra? Ett sätt att lära känna personer i en ny stad är att gå på någon fritidsaktivitet. Det kan vara lagidrott, dans eller mangateckning - det beror på vad du gillar. Att skaffa kompisar kan vara enklare när man ses i ett sammanhang där man redan vet att man har något gemensamt. Att hitta nya sammanhang kan tyvärr ta lite tid. Fortsätt kämpa men ta mer stöd på vägen!