Hatar mig själv

Jag ska bara säga det att jag går till skolkuratorn och BUP och att mina föräldrar vet att jag mår dåligt.

Jag skär mig och mår dåligt.

Det började i slutet av sommaren 2016.  Då skar jag mig för att komma att tänka på något annat än det jobbiga. Men nu vet jag faktiskt inte längre varför jag för det. Jag skär djupare och djupare, men jag känner inte riktigt någonting längre när jag gör det. Men jag vill absolut inte sluta med det! 

Jag hatar mig själv och min kropp. Jag är så ful och äcklig. Vill mig inte väl. 

Det har hänt att jag bara har tagit tabletter och svalt. Inte i syfte att dö, utan för att jag hatar mig själv. För att jag inte vill mig/min kropp väl helt enkelt. 

Ibland känner jag mig bara helt tom. Som om jag har en själ men inga känslor. Jag känner mig som ett spöke, jag finns, fast det är inte jag. Kan bara sitta och stirra i en vägg och känna mig så. 

Sen så har det blivit så nu det senaste att jag inte är trött på kvällen när jag ska sova. Jag kan inte sova. Har försökt att somna men det går inte. Så då tar jag ibland upp mobilen ibland, men oftast börjar jag grubbla. Jag börjar grubbla över allt möjligt. Ibland så kommer jag på idéer på hur jag ska ta mitt liv, vad jag ska skada mig med om dom skulle säga på BUP att jag inte får ha nåt vasst i närheten, hur jag ska göra för att undvika maten, hur jag ska ljuga för mamma och pappa osv...

 Jag hatar mat. Jag är fet, säkert överviktig. Jag är 164cm lång och väger ca 50-56 kg. Vet inte om det stämmer längre, för det var innan jag började spy efter maten. Men jag hade tänkt gå ner o vikt. Målet är att väga ca 46-48 kg innan årets slut. 

Först gången jag var på BUP (bedömningsmötet) så frågade psykologenom jag äter som vanligt. Jag ljög och sa ja. Jag tänker inte berätta.

Jag är fullt medveten om att man kan få en dödlig sjukdom, anorexia, men ärligt talat bryr jag mig inte om jag får det. Snarare så hade det vart lite skönt. Då kanske jag hade legat inne på sjukhus istället för att gå till skolan.

Jag hatar skolan. Och dom i skolan hatar mig (vi är 42 st 5:or, fast två grupper, A&B). Blir oftast kallad jobbig, dum, korkad. Sen finns det några som kallar mig fet och äcklig också. Jag blir dagligen kallad jobbig och ful. Ibland äcklig. Det är en som håller på extra mycket. Han kallar mig fet, äcklig, dum, korkad, jobbig dagligen.

Har ofta självmordstankar, och två gånger har jag nästan tagit självmord.

Första gången så var jag på väg att hämta alla tabletter vi har. Men precis bär jag öppnade medicinskåpet så kom min pappa och syster hem. 

Andra gången så tänkte kag knyta ett rep runt halsen och strypa mig själv. Jag hade skickat sms till min bästa vän där det stog "Jag älskar dig. ❤️". Hon vet hur jag mår och att jag har tankar på att ta livet, så hon ringde direkt. Jag svarade eftersom jag ville berätta hur mycket jag älskar henne. Men när vi hade lagt på så kom min bror hem efter skolan.

Sen har jag haft planer på att gå till tågstationen efter skolan men min bästis har hotat med att säga till en av lärarna då.

Jag älskar min bästis, men hon kan vara lite jobbig ibland. Hon ör som jag och hatar också sitt liv och sig själv. Men grejen är den att hon alltid håller på att prata om "hur ful hon är", "hur mycket alla hatar henne" osv. Och det kan vara väldigt jobbigt ibland. För jag känner mig inte värd nåt när hon håller på så.

Och jag blir jättelätt sårad. Det ör förmodligen pga att jag och en tjej var bästisar i trean, men hon och två andra tjejer gick emot mig då. Hon bara lämnade mig. Jag var helt ensam och hade ingen.

BUP svarar:

Hej!

Du beskriver ingående och detaljerat hur hemskt dåligt du mår. Du går på BUP och hos skolkuratorn, men du känner att ingenting hjälper - du bara hatar dig själv. Det är allvarligt. 

Man kan faktiskt hjälpa barn och ungdomar med mycket allvarliga problem. Men då måste vi (på BUP och också kuratorn i skolan) få hela bilden. Om du håller tyst om en del av dina problem och mer än det, om du som du säger ljuger för psykologen så blir det ett effektivt hinder för att du skulle kunna må bättre. Jag tror att du inser det själv.

Jag vet inte när och varför du hamnade i det självhat och nedvärdering av dig själv som du beskriver. Det som jag i alla fall är säker på är att du också är utsatt för mobbning. När man kallas för allt möjligt negativt börjar man ofta se sig själv på samma negativa sätt. Om detta pågår i skolan är det helt avgörande att du berättar om det för  kuratorn.
Det är skolans skyldighet att sätta stopp för mobbning oavsett om det sker i ord eller fysiskt. Men återigen samma sak: de måste få veta, känna till det så att de kan göra något för dig och mot mobbningen. 

Samtidigt vill jag absolut inte begränsa problemen endast till mobbningen, även om den antagligen är en väsentlig del i hela din situation. Bättre råd till dig än att du måste försöka vara ärlig och någorlunda öppen inför din psykolog kan jag inte ge.

Det finns säkert en rad olika orsaker till att du inte bara är missnöjd med ditt utseende och antagligen har en viss grad av ätstörning. Att missnöjet med sig själv slår över i ett självhat och i viljan att plåga sig själv är inte lätt att förstå sig på och det är inte lätt heller att råda bot på, även om man känner till alla delar i lidandet. Det blir dock omöjligt om man inte ens gör det. 

Så landar vi tillbaka på den springande punkten. Ingen psykolog eller kurator i världen har ett trollspö i handen. Ingen kan göra ett under. Men man kan hjälpa och tillsammans jobba på att uppnå en förändring. Att du skriver till oss uppfattar jag som ett litet frö inom dig som vill uppnå en förändring. Du är inte dömd till att lida så här utan något slut. Du har chansen att sätta dig på ett nytt spår och hitta glädje, vänner, kärlek i framtiden.

Nej, du ska inte dö - du ska leva och hitta en ny självuppfattning, självbild. Det kan du få hjälp med av dem som du har samtal med - förutsatt att du vågar berätta din sanning.