Tänker på när min pappa fick hjärtstopp

hej, den senaste tiden har jag nästan hela tiden tänkt på min pappa, för i somras så fick han ett hjärtstopp och jag får hela tiden bilderna i mitt huvud när han ligger på sängen och är helt borta och min mamma får inget svar från honom och när han låg inne på sjukhuset. jag går även räddningsmedicin i skolan och där har vi höllt på med mycket HLR och varenda gång jag hör ordet hlr eller hjärtstopp så får jag panik. jag har brutit ihop ett par gånger på räddningsmedicinen för att jag har tänkt på min pappa, han klarade sig men jag har ständigt bilderna i huvudet, och tänker hela tiden om det kommer hända igen... jag har även haft självskadebeteende och jag har börjat skada mig igen. jag har även gått hos en kurator men vågar inte berötta om mitt självskadebeteende.. jag är är ledsen för det mesta, jag försöker prestera bra i skolan men jag känner att jag inte orkar mer.. jag är nervös hela tiden och får ångest i skolan. min mamma har depression med och jag känner just nu att jag hatar mitt liv. jag orkar snart inte vara kvar här längre.

linnea

BUP svarar:

Hej Linnea!

Att du var med om din pappas hjärtstopp i somras låter som en läskig händelse. Att minnesbilderna dyker upp så här efteråt låter inte konstigt, men smärtsamt. Hur mår din pappa idag? När en förälder blir akut sjuk innebär det mycket oro, ibland är det befogat att den oron finns kvar, ibland är det så att sjukdomen är under kontroll för att rätt hjälp kom till och att faran faktiskt kan ses som över. Oavsett så låter det som att du är i en tuff situation där det finns flera saker som kunde vara bra för dig att prata om. Det finns inget som är för stort eller för svårt att prata om, men det kan vara svårt att veta hur man ska börja. Jag tänker att det är delvis därför du skriver hit.

Går du fortfarande hos den där kuratorn? Oavsett vad kontakten handlat om hittills så är det viktigt att ni kan stämma av runt de tre viktiga områden som du tar upp i ditt mejl hit; krisen med din pappa och oron som fortfarande finns i dig, din mammas depression och ditt självskadebeteende. Att prata om dessa saker låter nödvändigt för att du ska må bättre just nu. Om du inte går kvar hos kuratorn så tycker jag att du ska kontakta BUP eller en ungdomsmottagning för att prata om din ångest och att du självskadar. Att prata om självskadebeteende kan kännas svårt. Många undanhåller det för att de skäms eller för att de inte vill göra terapeuten besviken över att samtalen inte hjälper fullt ut. Det är på ett sätt förståeligt, men blir inte alls bra eftersom det inte hjälper på riktigt. Det viktigaste för oss som träffar ungdomar är att viktiga saker lyfts, annars vet vi inte tillräckligt för att kunna hjälpa till på rätt sätt. Det går att berätta för oss genom att skriva ner det man vill säga och lämna över när man ses om det känns enklare. Det viktiga att komma ihåg är att vi har förståelse för att det kan vara på det här sättet.

Det låter som att du går ett spännande gymnasieprogram, men att du får kämpa både med hur du mår och att räddningsmedicinen påminner om krisen med din pappa. Vem av de vuxna i skolan skulle du känna förtroende att prata med om detta? Jag tror att det kunde vara skönt för dig att någon på skolan vet om vad som hänt och kan "se dig lite extra" och guida dig så att du orkar. Att gå räddningsmedicinkursen kan ju bli ett sätt att hantera det jobbiga som hände i somras, att du kommer kunna hjälpa andra som hamnar i samma kris framöver är ju något fint, men du behöver stöd för att kursen ska bli bra för dig.

Nu är ett bra läge att vända det här!