Jag mår skit

Jag mår skit just nu. Mina kompisar vill inte stötta mig mer. De säger att jag bara ljuger om saker. Jag har väl inte varit den ärligaste men jag har ändå inte ljugit framför dom. Jag har mest hålt mig inne, jag vågar inte berätta hur jag mår, vad som händer eller nått sånt. för jag vill inte göra dom oroliga eller att folk ska tro jag är dum i huvudet. Idag åkte jag in till sjuk huset för jag fick skit ont i magen o men an vänner blev skit oroliga men de var inte så allvarligt som hade hänt. När jag då kom tillbaka så fick jag bara massor av skit. De sa att jag skulle ringa min pappa för han är lika inblandad i vad som händer mig just nu som min mamma. Men jag har ingen jävla lust till att kontakta min pappa för han har precis flyttat ifrån mig o min familj. Jag vet att han ändå inte hade bryt sig om det, för varför skulle han bry sig om han ändå har lämnat mig. Men de fattar inte min vänner fast dom vet vad som har hänt. Sen klagar det att jag måste börja äta mer. Jag äter men kanske inte mycket o så är jag vegetarian. . De (mina vänner) klagar på att jag är med fel människor, ja jag är med några som håller på o röker o dricker sånt skit. Men just nu så känner jag att jag är hellre med dom än mina vänner för när jag är med dom andra så slipper jag mina problem o allt. Men när jag är med mina vänner så ska de alltid prata om hur jag mår, min vikt, jag måste äta, varför är du med dom, välj mellan dom eller oss, sök hjälp, sluta trycka ner oss om du mår så jävla dåligt OSV. Jag har ingen stans att ta vägen jag vill inte vara hemma för min mamma blir bara sur på mig o pappa kommer hem då o då, jag är utslängd hos mina kompisar för de vill inte ha mig mer o om jag är ute med de dåliga gänget så kommer det bara sluta med mer problem. Så just nu så vet jag inte vem jag är vad jag ska göra. Jag var en glad o positiv tjej innan jag hade alltid saker för mig men nu så sitter jag för de mesta själv o tänker så jag exploderar med tårar. Mina vänner har slutat hjälpa mig. Men jag har alltid hjälpt dom i nöd o lust kvittar vad. Men när jag behöver en hand nu så Vänder det bara ryggen om. Visst det är jag som har satt mig i vissa av sitvationerna men jag dömde inte dom när de gjorde misstag. Asså jag vet inte vad som kommer hända nu men om det fortsätter så här så vill jag inte leva mer!

Cecilia

BUP svarar:

Hej Cecilia!

Dina föräldrar separerar just nu. Det är en svår tid för hela familjen innan man hunnit finna sig tillrätta i den nya familjesituationen. Dina föräldrar kanske just nu är så upptagna av sina egna känslor i separationen att de inte riktigt orkar vara det stöd för dig som de annars kan vara? Du säger att din mamma bara är arg och att din pappa bara kommer hem ibland. Det är klart att du känner dig övergiven.

Du säger att dina kamrater har slutat hjälpa dig och vänt dig ryggen. Men i ditt brev står också att kamraterna pratar mycket med dig om hur du mår, att du måste äta, att du inte ska vara tillsammans med sådana som inte verkar bra för dig och att du ska ta kontakt med din pappa. Det verkar som dina kamrater bryr sig om dig och vill försöka hjälpa dig.

Och pappa? Varför skulle han bry sig frågar du. Han som har lämnat dig. Men har han det? Dina föräldrar har lämnat varandra men de fortsätter båda att vara dina föräldrar. De kommer att fortsätta bry sig om dig och att ta ansvar för dig även om det just nu inte känns så. 

Dina kamrater tycker du ska prata med din pappa. Jag förstår att du kan vara både arg och besviken på honom nu men kan du försöka säga det till honom? Tala om för honom hur du känner dig? 

Och mamma? Är du rädd att belasta henne med att du själv mår dåligt? Att hon inte ska orka höra?

Och om det just nu är för svårt att tala med dina föräldrar  kanske du kan försöka tala med någon annan som till exempel skolkuratorn?

Du kan också få stöd på nätet till exempel hos Tjejzonen.

Försök ta egen plats fastän dina föräldrar är upptagna av sin separation!