Vill inte känna så här längre

Hej! Vet inte riktigt hur jag ska formulera mig som, men kan börja med att säga att jag känner mig nedstämd största delen av dagen, när jag är i skolan kan jag försöka vara glad och så men så fort jag kommer hem så kommer min ångest och tankarna om att inte räcka till, kam börja grina utan anledning och finna nästan ingen jag kan vända mig till heller. Mina vänner tror att jag mår bra och jag vill inte säga något till dem heller för jag är bra på att stänga in saker och hålla inne mina tankar, vill inte oroa någon men om jag ska vara ärlig så tänker jag  på självmordsrankar och vet inte hur jag ska ta mig ur det. Inget speciellt har hänt men det ända jag gör när jag är själv är att deppa och googla olika berättelser där folk berättar hur de mår. 

Men nu känner jag att jag fått nog, vill verkligen få hjälp för annars kommer jag att ge upp, klarar inte av att känna såhär varje dag.

Anne

BUP svarar:

Hej!

Det är oerhört viktigt och bra att du har bestämt dig och vill få hjälp för att kunna sluta att själv gå runt med oro och med tankar på att du inte räcker till. Just för att hitta en utväg ur sådana malande negativa tankar brukar man behöva hjälp. 

Jag kan i alla fall säga att det inte alls är ovanligt att man som tonåring funderar mycket kring vem man är, vad man går för; att man börjar ställa många frågor som tidigare varit självklarheter, som man inte hade en tanke på alls. Det är en del av en identitetsskapande process som kan medföra oro och kan vara ångestskapande.

Sedan är vi ju olika som personer, vissa blir mer "invaderade", mer påverkade och kan få nära till gråt eller kanske till ilska. Ja, man hamnar faktiskt även i funderingar kring "livets värde" och andra existentiella frågor och nuddar självmordstankar.
På något sätt kan man känna sig i en djup grop dit inget ljus når. Man kan också ifrågasätta sina egna prestationer, göra helt orealistiska bedömningar av dem och få en så kallad "prestationsångest" till råga på allt.

Det är samtal med en annan person som man tillsammans kan resonera med, bolla sina tankar med, öppna sina känslor inför som är den allra bästa vägen ut ur gropen.

Nu skriver du att det inte hänt något speciellt i ditt liv och att du har vänner, men du visar en falsk fasad inför dem. Som om du inte litade på dina vänner att de är kapabla att lyssna och tycka om dig, även om du har problem. Du "stänger in saker"och håller inne med dina tankar. Du lämnar alltså ingen möjlighet för dem att kunna stötta dig och tänka tillsammans med dig. Så stängs också den onda cirkeln.

Alltså: det är kanske inte det lättaste men det är absolut nödvändigt att börja tala.

Jag föreslår att du testar dina vänner, det kan visa sig att de förstår mer än vad du tror. Jag kan till och med tänka mig att de inte alls blir speciellt överraskade för de har möjligen likadana tankar och känslor.
Att kunna dela med sig av sina funderingar, tvivel, önskningar kan ge en ömsesidigt stärkande effekt.

Sedan brukar jag också fråga, finns det någon vuxen i din närhet som du skulle vilja, men inte vågar tala ärligt med? Föräldrar, nära eller kanske inte så nära men förståndiga släktingar? Prova om det går att hitta hjälp närmare till dig än vad du hittills har gjort.

Andra möjligheter erbjuder ungdomsmottagningarna just för sådana problem du brottas med. Kontakta gärna mottagningen i din hemkommun.

Skolkurator eller skolsköterskan är också  personer som kan ge kloka råd och vägledning. Ytterligare tips hittar du även i länkarna nedan.

Håll fast nu vid din beslutsamhet att söka hjälp och följ någon av de vägar jag förslagit.