Bara toppbetyg duger för mig

hej, vet inte vart jag ska börja.... jag går i sjunde klass iaf. jag hatar mig själv. jag är aldrig bra nog, enligt mig själv.  

ibörjan av 6 an var det mesta bra. fick a på de första proven, och tänkte, det här går ju super! är i en superbra klass, för det mesta, alla stöttar en, och jag älskar den verkligen. jag drömmer om att komma i eliten inom häst, å flera i klassen(ingen intresserad av häst) säg att när jag sen syns i tv, å är känd, kan de säga att de allt gått i samma klass som hon:)

ht var eg inte så hemsk, bara det att jag börja känna mig mer och mer nedstämd, brydde mig inte längre om jag fick a, utan såg på nästa prov, om jag fick b, vart jag bara lite besviken då. å när de börja gå dåligt, typ c på ett prov, d på ett till( men a på resten) börja jag se ner på mig själv, tyckte jag var tjock så bestärmde mig för att börja gå ner i vikt, även fast alla andra hela tiden påpekade på hur smal jag var osv, fast blåste bort deras kommentarer när jag ibland inte åt lunch, den tredje dagen irad...

till jullovet, vart det bättre, sluta tänka på å gå ner i vikt osv. så på vt utvecklingssamtal. fick jag beröm osv.  men så sa läraren, att hon ändå hade en oro i baktanke. att vi måste se till så jag ej blir för stressad, pressad, så att jag går under i nian, att hon sett flera som mig.

tänkte ej så mkt på det då. men nöjde mig endast vid A. samt så åt jag ingen lunch på skolan och de var hittan å dittan, ibland bra, ibland dåligt. tror bara jag gick ner några kilo. osv. så kom sommarlovet, inkl betyg, vart besviken, på mig själv. men sa jag var nöjd.

på hösten trodde jag allt skulle bli bra, att om jag bara skärpte mig lite skulle jag kunna få a på alla prov!. men på första provet, fick jag panik, grät, dängde ner provet och sprang ut gråtandes, så fick jag ett b. å vart riktigt besviken. fick även b på andra provet. och började då minsa lunchen i skolan. åt ksk en halv portion, var annan dag. de andra dagarna åt jag inte alls. 

på utvecklingssamtalet sa hon åter att hon hade tanken i bakhuvudet att hon var orolig, å blablabla. men brydde mig int va hon sa. 

så börja jag få a:n igen. men bryr mig int då. sålänge jag ej får b är jag nöjd. hatar b. för 1 och en halv månad sedan, skar jag mig X antal gånger på handleden, (gömde under klockan)  och åt ingen lunch alls, å när jag åt mådde jag piss. började även tänka på att ta mitt liv. å planerade hur.....

så börja jag må bättre, å åt å skratta. men så börja jag pressa mig så mkt, blir frusterad när jag får b, arg, ledsen, besviken. så efterlovet frågar lärarn hur de eg är å blablabla. att hon var orolig, att hon ville ha kvar "mig" å inte att jag skulle bli "någon annan"  men ljög mig ur de mesta, sa jag mådde bra. men mår ännu sämre. skär mig, på låret, varje kväll, går ner i vikt, äter knappt. mina vänner är oroliga, de frågar om jag inte ska äta,

-nej jag är inte hungrig, å ett leende.

eller 

- jag gilla int den här maten.

flera lärare uttrycker oro å blablabla varje dag typ! är orolig att läraren ska få reda på hur ajjg mår, prata med mig, igen, å att hon ska ringa hem! vad ska jag göra? vill bara dö

galen

BUP svarar:

Hej!

När jag läste ditt mejl var mitt första intryck det sprutar av stress, som om du hela tiden var jagad, du springer och springer, bildligt talat och känner att du aldrig kommer ikapp dig själv.
Att du skriver till oss uppfattar jag som att du verkligen önskar att någon säger stopp till dig och hjälper dig att våga bromsa, stanna upp och och tänka till. Du verkar vara jagad av dina egna - uppenbarligen helt orimliga - prestationskrav som skapar en enorm prestationsångest hos dig.
Din ångest försöker du minska genom att du börjat skada dig, du skär dig på olika ställen på kroppen och därtill dribblar du med maten. D v s du är inte bara missnöjd med din skolprestation (vilket jag tycker är den dominerande delen) utan också med din vikt, alltså med ditt utseende. 

Om vi lägger ihop alla dessa tre faktorer: prestationsångest, självskadebeteende och en viss grad av ätstörning så står det klart att det är mycket viktigt att du söker rätt hjälp.

Jag vet inte vad som ligger bakom att du inte kan vara nöjd med mindre än A i betyg -om du tittar runt i din omgivning ser du hur glada andra kan vara med ett B vilket har blivit otänkbart för dig. Du har tur med att din lärare har sett din tendens att stressa upp dig till en osund nivå. Men som du säger slog du dövörat till.

Och jag vet inte heller hur du hamnat där att du tror att ditt "värde" utgörs och definieras av dina prestationer och inte som du är som en hel person. Men det är du inte ensam om, det finns många andra som hamnar i en liknande tankefälla. Utväg finns dock och den ska du också hitta. För annars tömmer du dig på all energi och du kan inte längre prestera lagom.

Någonting finns i din relation till dina föräldrar som gör att du inte vill att läraren ringer hem. Jag undrar om inte någon av dina föräldrar varit med på de utvecklingssamtal när din lärare tog upp sin oro för dig? Eller var din lärare kanske inte tillräcklig tydlig med vad hon ser?

Hur som helst, de sammansatta svårigheter som du uppvisar och som jag tydliggjorde ovan kräver att du snarast tar tag i dem innan det går ännu längre och leder till ännu större komplikationer för dig.
Jag vet att det inte är enkelt för dig att "avslöja" något du inte pallar själv. Det krockar ju med din föreställning om att du ska klara precis allt och på den högsta nivån.
Ändå - du skrev till oss och det är det första riktigt hoppingivande tecknet på att du innerst inne önskar denna stoppsignal av någon utifrån.

Det bästa är om du går till din lärare och vågar bekräfta att hon hade rätt, du mår inte bra. Sedan kan ni två diskutera hur ni ska gå till väga. Min rekommendation är att din lärare hjälper dig att tala med dina föräldrar och ni tillsammans kontaktar BUP- mottagningen.
Den bästa behandlingen som finns är att koppla in föräldrarna så att det blir ett gemensamt projekt att lösa problemen. 

Ett alternativ är ungdomsmottagningen i din hemkommun som du kan vända dig till på egen hand. Det kan vara ett steg på vägen du måste vandra. Du är inte heller mer än en människa (som alla andra). Det ingår i detta att vara människa att vi inte pallar allt och alltid av endast egna krafter, vi behöver varandra -  vuxna som barn.

Det sänker inte, det lyfter oss.