Har jag verkligen panikångest?

Hej!

Jag har under snart 4 år haft "anfall" som liknar panikattacker, men som inte riktigt känns som dem. 

Det brukar börja med att jag känner en liten klump i halsen och sedan ökar min puls och jag känner hur klumpen långsam växer. Min kropp producerar mycket mer saliv och till slut måste jag spotta i en bunke för det känns som om klumpen växer ännu mer om jag sväljer. Och jag får verkligen massor av saliv, alltså otroliga mängder.... Det trycker också mellan revbenen som om jag hade en järnstång som pressandes emot dem eller nåt. Klumpen i halsen känns lätt rispig och stäv som sandpapper och ibland åker den upp i gommen och då gör det extra ont, det känns det som om klumpen är för stor för stupen. Anfallen brukar vara olika långa och olika kraftfulla. Smärtan går också som i vågor, så ibland gör de mindre ont och sen rätt som det är gör det fruktansvärt ont.

Anledningen till att jag inte tror att det handlar om panikångest är att mina anfall kan hålla på från 12h-48h, jag får massor av saliv och jag kan inte se att de kommer efter en viss händelse utan ofta helt utan att jag gjort något speciellt. Detta stämmer, vad jag förstått, inte in på panikångest som brukar gå över efter några minuter, som snarare ger en torr mun än mycket saliv och som oftast kommer som en reaktion på en jobbig situation.

Jag har varit inne på akuten för dessa attacker, dels när jag första gången fick ett anfall och trodde jag skulle dö typ och dels för ett tag sedan när jag hade ett extra kraftfullt. De tog EKG och blodtryck mm på mig då men kunde inte hitta något som var fel och skickade hem mig. Av både psykiatriker och läkare har jag fått höra att jag har panikångest, men är det normalt att de varar så pass länge? Brukar man ha så mycket saliv? Det känns som om ångesten och oroligheten lagrar sig inom mig för att sedan komma när man minst anar, snarare än att den triggas av en jobbig händelse? Som om jag tillslut blir överfull eller något?

Kan panikångest vara på det sättet som jag beskrivit ovan? Eller tror ni att det är något annat som läkarna har missat på något vis? Jag äter Sertralin sedan ett bra tag och attackerna har blivit färre och mildare sedan dess, vilket ju borde innebära att det handlar om någon form av ångest eftersom Sertralin bl. a. hjälper mot det. Fast jag har även tagit Atarax vid ett anfall men där hade jag i princip ingen hjälp.

A

BUP svarar:

Hej A,

Tack för ditt brev där du så tydligt beskriver hur du känner. Så plågsamt du har det.  Det är jätteviktigt att du får hjälp och slipper ha det så här kämpigt.

Du har redan fått en diagnos, men ifrågasätter den. Jag förstår att du undrar över den med tanke på de långvariga anfallen till synes utan anledning. När man tvivlar på en diagnos har man alltid rätt att, efter ytterligare samtal med sin läkare, begära en så kallad Second Opinion. Det innebär att en annan, oberoende, doktor tar ställning till det man ifrågasätter. I ditt fall är det den kroppsliga bedömningen som du undrar över.

Det stämmer att dina symtom inte är ”typiska” för panikångest. Men ångest är förrädiskt, den handlar om just det som man är allra mest rädd för. Och det är inte svårt att förstå att man efter erfarenhet av så svåra upplevelser som du beskriver kan bli panikslagen bara av oro för att råka ut för det igen. Ångest ligger ofta ”lurande” men kan dyka upp överrumplande när man inte är på sin vakt.

Jag kan inte bedöma om diagnosen du fått är ”rätt”. Men det är viktigt att komma ihåg att ångest kan ta sig så många olika uttryck. Det är också viktigt att utreda ordentligt kroppsligt innan man definitivt kan säga att symtomen är av psykisk karaktär.

Jag vill föreslå att du talar om detta med den läkare som förskrivit din medicin. Man reagerar olika på olika sorters medicin och ibland måste man justera dosen. Om det handlar om panikångest så brukar samtalsterapi vara ett bra komplement till medicinsk behandling. Be därför om kontakt med någon som kan ge dig sådan hjälp.

Varmt lycka till att hitta ut!