Vill ha hjälp men klara det själv

jag mår jättedåligt. mina föräldrar tror att jag mår bättre efter en grej som hände i vintras. de skickade mig en gång till kuratorn och trodde det skulle räcka så och ändå är mamma psykoterapeft... det räcker inte ett dugg, jag fortsätter dricka, skära mig, en gång tog jag alkohl och pappas tabletter och ta tabletter som inte är mina dessutom har jag börjat röka och hänga i stan på kvällarna. försökt tagit mitt liv några gånger men inte lyckats. båda mina föräldrar tror jag är gladare och mår bättre när jag i själva verket mår sämre än vad jag någonsin gjort. och att mamma skaffat ny kille gör saken inte direkt bättre... 

en gång var de nära att kuratorn skicka mig till socialen men jag lyckdes avstyra det. de enda som fortfarande vet att jag mår dåligt är mina närmaste vänner, 2 personer. jag har dessutom dålig självbild och om något dåligt händer klandrar jag mig själv för det. jag har förstört flera relationer pga att jag mår dåligt. dessutom har jag börjat skolka och va med vänner som har det ännu sämre än jag, som knappt har någonstans att sova. när alla tror jag mår bättre mår jag som sämst. just nu är jag ensam hemma och har starka självmordstankar, jag kanske inte ens kommer kunna läsa svaret. 

dessutom är jag rädd för att skaffa hjälp då föräldrarna förr eller senare kommer få reda på det. och jag vill inte sitta med mamma och ljuga. jag hatar detta! jag vill ha hjälp men vill klara det själv men jag fixar det inte. jag gråter mig till sömns, önskar alla vore döda, önskar mig själv död. jag har kämpat i snart två år och det känns som om första året bara var en liten kulle och detta ett stup.

jag orkar inte mer. 

död

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev.
Varför måste du kämpa ensam? Du vill ha hjälp, men du vill klara det själv och till varje pris hålla dina föräldrar utanför, verkar det. Varför är det så viktigt så att du nästan hellre är beredd att själv gå under?

Du skriver i ditt brev att om du söker hjälp kommer dina föräldrar att få reda på det och du vill inte "sitta med mamma och ljuga". Det låter som om det finns något som du absolut inte vill berätta utan måste ljuga om? Vem är du rädd om -dej själv eller din mamma?

Samtidigt skriver du att du har starka självmordstankar. Det finns sannolikt inget som skulle skada både dej och dina föräldrar lika mycket som om du tog ditt liv. Om du är lite varsam om någon av er bör du fortsätta kämpa för ett bättre liv!

Jag gissar att du är väldigt arg. Du skriver att du ibland önskar att alla vore döda. Du verkar också besviken på din mor för att hon inte ser hur dåligt du mår fast hon är psykoterapeut. Hon har också skaffat ny kille, vilket som du skriver, inte gör saken bättre. Blir det svårt att berätta för din mamma för att du är arg och besviken på henne?

Du skriver ingen fråga till oss, men kanske vill du få någon hjälp hur du ska kunna gå vidare. Det verkar som du vill ha hjälp men är rädd att främst din mamma ska få reda på något om dej du inte vill hon ska veta?

Så jag tycker att du kan börja med att ta kontakt med en ungdomsmottagning och där ta upp dina farhågor om vad som stannar och vad som eventuellt måste berättas för dina föräldrar.

Du kanske också kan också få stöd och hjälp att gå vidare genom att chatta på www.tjejzonen.se 

Lycka till!