Vill inte lägga press på min mamma

Jag antar att vi går rakt på sak istället för att bara babla på och slösa tid.

Jag går hos min Kurator varje vecka och jag går hos er på BUP så mycket jag kan. Min mamma ville att jag skulle börja hos er pga de förluster jag har gaft under dom senaste åren. Hon gjorde då detta för att hon inte ville att det skulle göra mig deppigare än vad jag redan var. (3 år sedan). Mina dagliga problem lider inte av exakt samma saker utan nu är det mer utav ett ätstörningsproblem och självskadebeteende (även abdra problem) som har gått fram o tillbaka nu på sistånde.

Jag känner att de "kuratorerna" jag har gått hos alltid har trott att det har med mina förluster att göra och att de inte riktigt förstår mina "nya" problem. Jag vågar självklart inte berätta för min mamma eller min "kurator" rakt ut att jag har ätstörningar utan jag vill helst att dom ska hitta problemet själv. 

Jag vet att det låter hur dumt som helst men det skulle vara mycket enklare ifall hon/han frågade mig enskilt om frågor som handlade om det för att då hade jag inte lagt nån press på min mamma. 

Jag tror även att jag har svårt att berätta det framför min mamma för att hon alltid går runt och säger "Du har väll inte anorexia nu va" eller "Du håller väll inte på med någon dum diet" när jag skippar maten.. 

Vill typ få hjälp men ändå inte..

(Vägrar även att se mig själv i spegeln mer än nödvändligt som t.ex 2 gr om dagen...)

En tjej..

BUP svarar:


Hej!

Det låter som om du är en mycket hänsynsfull person som inte vill störa din mamma med dina egna problem.

Med risk för att göra som den kurator du träffar, delar du och din mamma förlusterna du nämner? Är det den saken som gör att du är så hänsynsfull mot mamma? Jag vet ju inte vad det är för förluster du drabbats av. Min erfarenhet är att svåra saker som drabbat den som söker hjälp kan göra att den som skall ge hjälpen blir blind för vad som är det verkliga problemet. Hjälparen blir så påverkad av vad en drabbade varit med om så att den glömmer att prata om det som egentligen är viktigt att prata om.

Nu är det så att varken mammor eller kuratorer kan läsa tankar, ingen annan heller så vitt jag vet. Så på något sätt måste du nog berätta om vad ditt verkliga problem handlar om. Annars riskerar ni att fortsätta att sitta och prata om något som inte hjälper dig.

Om det är svårt att säga, kan du inte helt enkelt skriva ned det på en lapp och ge till kuratorn?  Till exempel: ”Mitt egentliga problem är inte det jag varit med om utan att jag skadar mig själv och jag har problem med maten. Kan vi prata om det istället”.

Jag är övertygad om att du kan få hjälp att prata med din mamma på ett bra sätt om detta. Min gissning är också att om hon har uppfostrat en omtänksam dotter som du tycks vara, vill hon nog få reda på så hon kan vara till hjälp.

Önskar dig det bästa.