Skär mig och svälter mig i korta perioder

Hej!

Jag är en tjej 13 år, 03a och har aktiviteter 7 dagar i veckan. Mina föräldrar har precis fått reda på (genom ett utbrott jag hade) att jag inte hinner med skolan och att jag riskerar F i vissa ämnen. Jag har få vänner i skolan, vissa närmre än andra men kan inte berätta. Går på två sporter en 1 ggr och den andra 5-6 ggr i veckan. Jag ska dra ner på träningen för att hinna med skolan. 

Jag har en vän på en av sportera (kallar honom D) som jag stått väldigt nära.Vi gled isär i början av sommaren 2016 men håller på att hitta tillbaka till varandra. D och jag delade allt tillsammans (han är 14, 02a) innan sommaren. Han var den första som fick reda på mitt självskadebeteende, jag skär mig och svälter mig i korta perioder, den första som verkligen ringde/skrev/träffades varje dag och pratade. 

D är den ända jag kan tänka mig prata med, men jag är osäker på hur jag ska skriva med honom eftersom att det fortfarande känns lite stelt efter i somras. 

Innan skolan började var vi på ett läger i Dalarna. Sista kvällen gick vi ett gäng till affären (jag gick lite före). Jag blev klar i affären och gick i förväg tillbaka till där vi bodde. På vägen går man förbi ett hotell och jag gick in bakom hotellet för att gömma mig. Jag blev kvar där bakom hotellet och det började att regna.

Eter ca 40 min ringde mina vänner mig på telefonen och efter ca 1 timme började jag att gå tillbaka till där vi bodde, jag ringde han min kompis och han lät lättad. ALLA hade letat över hela område vi bodde på även ute i regnet. Två av mina killkompisar kom för att möta mig på vägen, de hade till och med struntat i skorna (sen kom tränaren), under tiden vi gick tillbaka pratade tränaren om att jag inte får göra så osv (Jag förstår vad han menade).

När jag kom tillbaka till mitt rum där vi bodde sprang D in och kramade mig och sa "Jag älskar dig" (vänskapligt). Vi hade fortfarande glidit isär vid denna tid.

Jag tror inte att mina föräldrar vet om detta. Men när jag stod vid hotellet helt ensam ville jag bara dö (har känt så ibland sedan hösten 2015). Jag skar mig under lägret, försökte dölja det med sporttejp. Ända sen dess har jag bara mått sämre.

Jag vill bara ringa till D och berätta att jag vill skära sönder armar och ben och att min ångest för maten har blivit sämre. Jag träffar honom typ varje dag genom sporten, vad ska jag säga/skriva?  Tror du att han kommer att förstå om jag berättar?

Vill gärna ha professionell hjälp men jag är rädd att de ska kontakta mina föräldrar och att dem får reda på mitt självskadebeteende. I den sporten jag satsar på visar man kroppen väldigt mycket och man ser mina ärr och sår. På träningarna bär jag sporttejp över ärren men på tävling gills sån tejp som "fusk". 

En tjej (00a) i min träningsgrupp skär sig och jag tror att hon fattat att jag också gör det. Jag tror också att hon har en ätstörning så hon har varit borta under sommaren men börjat att träna mer och mer nu under hösten.

Tycker även att det är jobbigt att mina vänner och tränare frågar om tejpen på min handled... Då försöker jag prata om något annat.

Jag har det bra hemma, till och med lite bortskämd (inte överdrivet). Jag kan prata med mina föräldrar men känner inget speciellt band till dem Jag tror inte att det är därför men jag jag är adopterad.

Jag är inte överviktig men jag har mycket muskler för att vara i in ålder, tror även att det är det som orsakar min vikthets och svält. Jag har dåligt självförtroende osv.

Vad ska jag göra, tips?

FÖRLÅT för LÅNG och osammanhängande text men jag behövde skriva av mig lite <3

Anonym

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Jag tycker inte att det var en osammanhängande utan att det hela hänger ihop väl och kanske är frågorna du tar upp mycket viktigare än att du bara skriver av dig. Det tror jag.

Du skriver hur viktig D är för dig och att du vill berätta mer om hur dåligt du mår. Du undrar om han kommer att förstå. Det kan han kanske eller han kanske vill försöka förstå. Det är inte alltid så lätt att förstå andra.
Förstår du själv varför du får sådan lust att skada dig och varför du inte bara kan sluta? Jag tycker det är bra att du vill ha professionell hjälp också. Då kan du få hjälp på andra sätt än D kan hjälpa dig på.

Kanske har du samma funderingar kring dina föräldrar. Skulle de förstå om du berättade? Är de uppmärksamma på hur du mår eller blundar de för att du inte mår så bra?
Jag vet inte hur mycket eller litet du berättat om hur du mår. Säger och visar du att du bara mår bra eller försöker du ibland också berätta att du mår dåligt? Vill du att de ska undra över din tejp? Många som har svårt att berätta om sina problem vill ändå att föräldrarna ska förstå och fråga seriöst, att de på något sätt ändå ska förstå och vara någon som man kan prata med.

När du nu skriver till oss då har du tagit det första steget till att söka hjälp.
Men du är kanske ännu inte mogen att gå vidare direkt.

Du kan få mer hjälp genom att chatta på Tjejzonen eller genom att ringa Bris tel. 116 111.

Lycka till!