Förlorade tre ifrån min familj

Hej, 2015 var nog mitt värsta år... Jag förlorade tre ifrån min familj, jag blev trakasserad av min kompis pojkvän, jag blev mobbad av mina "bästa vänner". Ända sedan dess har jag mått riktigt dåligt och vid flertal gånger planerat hur jag ska ta mitt liv. Har vid alla gånger blivit påkommen för att man har sätt mina ärr från mitt självskadebeteende eller bara frågat mig rakt ut... Jag har vid alla gånger berättat hur det ligger till men ingen lyssnar, för att de har sörjt klart tror i princip alla att jag har det med. Men det gör bara mer o mer unt för varje dag. Att ingen tar på allvar över hur jag mår... 

Hur ska jag förklara att jag verkligen mår piss och så att de verkligen förstår mig och inte tror att jag bara vill ha uppmärksamhet, Tack på förhand...

Anonym 14-åring

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Vilken otroligt stor förlust att förlora tre ifrån din familj. Du skriver inte hur. Är de döda eller de har försvunnit på annat sätt ifrån dig? Samtidigt som bästa vänner mobbar dig. Svårt att förstå varför.
Men du behövde stöd då och det efterlyser du fortfarande med all rätt.

Människor hanterar förlust av anhöriga på så olika sätt. Ofta tar det lång tid, flera år, innan man fungerar ungefär som tidigare, även om känslorna och tankarna återkommer.

Jag får några tankar varför det kan bli så svårt att uppmärksamma och hjälpa dig. Jag tänker att för de som säger att de sörjt klart kan det kännas jobbigt att igen bli påmind om sin förlust. Det är helt enkelt inte alla som klarar av att lyssna och ge uppmärksamhet samtidigt som de blir påminda om sin egen förlust. Det kan vara lättare att inte bli påmind. Det är olika från person till person.

Vänner och kamrater som inte själva är drabbade brukar ha väldigt svårt att verkligen förstå vad som händer vid en förlust av anhöriga. Att en person efter ett år fortfarande sörjer och mår dåligt, eller kanske sämre än tidigare, är nog svårt för de flesta ungdomar att förstå. De har ingen egen erfarenhet av något liknade. Därför blir det många gånger som du beskriver.

Man blir och känner sig väldigt ensam och övergiven. Inte bara av de som man förlorade, utan även många gånger av de levande anhöriga och kamrater. Det kan verkligen vara så svårt.

Att de andra inte förstår tror jag inte handlar så mycket om dig, utan mer om dem. Du uttrycker dig väldigt tydligt i ditt brev till oss.

Jag tycker du ska söka professionell hjälp. Då kan du prata med någon, dels om hur du själv mår, dels om hur du ska kunna hantera både anhöriga och vänner som nu inte förstår att du mår så dåligt. Du kan också få hjälp med ditt självskadebeteende.

Du skulle kunna söka hjälp på en ungdomsmottagning eller en vårdcentral.