Håller allt för mig själv

Jag mår väldigt dåligt och allt som händer anser jag vara mitt fel. Min ena syster bor hemma fortfarande och när hon var yngre (16) så skolkade hon mycket, rymde hemifrån och sket totalt i mina föräldrar. Dem gjorde verkligen allt för henne. Nu idag är hon 20 och hon är mycket bättre hon klarade gymnasiet osv. Men nu är det precis som om mina föräldrar är så stolta över henne att hon har förbättrat sig osv, vilket är bra ju men ibland känns det som dom inte ser mig. T.ex på släktkalas så tar dem upp hur hon var förr och då blir hon tyst sen säger dem typ ''åh men hon är så mycket bättre nu osv''. Mina föräldrar frågar henne alltid om hur hennes matteprov gick då hon läser det nu. Men dem frågar inte mig lika mycket om prov och inlämningar bara ibland. Det kanske beror på att jag inte berättar för dem om min skola men det känns som om dem vet att jag sköter skolan och har mitt eget ansvar så dem inte behöver bry sig lika mycket angående min skola. På släktkalas osv så berömmer dem aldrig mig eller min andra syster lika mycket och det enda dem isf tar upp är ifall något prov gick bra för mig. 

Min farfar har också visat att han favoriserat henne då han sagt de till henne och jag märker att mina andra släktingar gillar mina andra systrar mer än mig helt enkelt.

Min familj vet inte riktigt hur jag egentligen mår då dem inte frågar mig. Jag har berättat för dem att jag mått dåligt men 2 veckor efter har dem liksom glömt bort det och enda gången dem frågar om jag mår dåligt är ifall jag är tystare än vanligt eftersom jag alltid är glad. Men även om jag är glad framför dem mår jag skit dåligt när jag är själv men dem frågar aldrig. Jag har gett upp på att få deras stöd då jag tror att jag kan klara detta själv men vet inte längre.

Dessutom när mina föräldrar inte är i närheten så ska min syster nästan alltid klaga på mig. Hon har t.ex sagt att jag inte gör något hemma, när jag egentligen gör mer än vad hon gjorde när hon var i min ålder då hon alltid var ute. Sedan t.ex kan det har varit att hon fråga mig om en tjänst så har jag varit på dåligt humör då jag blir det ibland när hon kommer in i rummet. Även om hon är den som jag skrattar med så mår jag samtidigt dåligt ibalnd i hennes sällskap. Men iallafall så har jag kanske himlat med ögonen och sedan sagt mm, men då blir hon riktigt arg och bara ''nä men skit i det då'' och börjar smälla i saker osv. Men om mina föräldrar hade varit där hade hon reagerat mycket mildare. 

Sen ska hon alltid göra så hon ser ut som offret tycker jag, då hon t.ex ska berätta för mamma o pappa om något som vår äldsta storasyster gjort mot henne (t.ex har min äldsta storasyster reagerat på liknande sätt som hon gjorde mot mig) vilket hon tycker är fel även om hon gör det mot mig. Hon ska alltid visa sig vara så duktig och jag orkar inte göra något för att få mina föräldrars uppmärksamhet längre, dem frågar mig saker o så men jag saknar något, känner mig ensam o orkar inte att de bara ska se min systers bra saker hon gör. Allt som händer anser jag vara mitt fel även om min syster blir arg på mig över en liten sak. Låter som jag är avundsjuk på henne, men det är jag inte. 

Ibland känner jag bara för att skita i skolan och flytta från dem så de förstår att jag inte alltid kan vara så självständig med skolan och allt. Jag som person berättar inte saker för någon i min omgivning om jag mår dåligt, jag håller alltid det för mig själv. Men har berättat för min föräldrar 2 gånger och det har alltid visat sig vara det sämsta jag gjort.

Blev väldigt slarvigt nu men hoppas ni förstår lite av det jag skrivit. 

ks

BUP svarar:

Hej ks!

Tack för ditt brev. Det är tydligt att du är mycket ledsen och känner dig övergiven av din familj och dina släktingar. Dessvärre blir det ofta så i familjer där något av barnen får problem. Föräldrarnas oro spiller då över på alla, fast på olika sätt.

Utan att känna någon i familjen skulle jag ändå vilja säga att dina föräldrars reaktion nog är förståelig, fastän det blir fel i alla fall. De har varit oroliga för din äldsta syster men är nu mycket lättade över att det går bra för henne. De vet att du sköter skolan och att de inte behöver oroa sig på det viset för dig också.

Det är klart att du känner dig förbisedd och att det känns som att de inte bryr sig om dig. Du verkar pendla mellan att faktiskt berätta och att hålla inne med att du mår dåligt. Så jag förstår inte riktigt om och hur du svarar när de frågar. För om du alltid visar dig glad inför dem, hur ska de egentligen veta att du mår dåligt? Kanske tror de att din ledsenhet har "gått över”. Eller vad tror du?

Trots att du kan ta stort ansvar för dig själv och att du klarar så mycket så är det minst lika viktigt att du kan känna dina föräldrars kärlek och uppskattning. De verkar vara omsorgsfulla och angelägna om att deras barn ska må bra. Hur skulle du önska att de uttryckte det så att det blev tydligt att det gäller dig också?
När dina föräldrar inte reagerat på vad du berättat, skulle det vara möjligt för dig att skriva om hur det känns? Du skulle kunna använda ditt brev till oss. Det är en fin beskrivning av hur du upplever din situation hemma.

När det gäller din relation till systrarna så liknar den”vanliga syskonrelationer” - men starkare och därmed svårare. Jag vill inte förringa hur svårt det är, men samtidigt förståeligt med tanke på den påfrestning som varje familj genomgår när ett av barnen får svårigheter. Då uppstår starkare konkurrens, avundsjuka och konflikter (= vanliga syskonrelationer) också mellan syskonen än man annars skulle känna av.
Det framgår samtidigt att ni har mycket gemensamt och kan skratta tillsammans. Utan att veta så mycket mer så tror jag att det kommer bli bättre när allt börjar flyta som vanligt igen.

Jag tycker du ska börja med att prata med dina föräldrar, för det är viktigt med deras stöd även om du skulle behöva gå vidare med andra svårigheter.

Känns det alldeles omöjligt att få dina föräldrars uppmärksamhet och så föreslår jag att du söker samtalskontakt någon annanstans. Kontakta då vårdcentralen där du bor, där kan du få hjälp att träffa en kurator eller psykolog för dina problem.

Jag bifogar ett annat brev som innehåller vissa likheter.

Ge inte upp, detta är inte ditt fel!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta