Vill bara vara nöjd

Jag är en tjej på 12 år som har mått dåligt i lite mer än ett år. Jag vet inte riktigt när, eller varför det började, men jag tror att det började när jag började femman.

Plötsligt kändes ingenting kul längre. Jag har alltid varit duktig i skolan och fick bra resultat utan att anstränga mig, men jag drog mig undan och gjorde inte lika bra ifrån mig, vilket ledde till sämre omdöme. Jag började tycka att jag var dålig och att jag borde vara bättre, så jag ville inte gå till skolan.

Månaderna gick och det blev värre. I början på 2016 fick jag ångest över min kropp och vikt, och ingen visste. Jag visste inte vad jag skulle göra, det kändes som en tyngd på mina axlar. Jag grät väldigt ofta men visste att jag inte kunde berätta, det kändes inte bra. Jag visste inte vad det var, visste inte varför jag mådde så dåligt. Jag hoppades på att det skulle gå över med tiden. Men det har det inte gjort.

Nu går jag i sexan, men mår fortfarande lika dåligt. Jag har nu trott ett tag att jag har en depression. Ångesten över min kropp har försvunnit lite, men den finns fortfarande där. Berättade detta för en kompis som betyder allt för mig i somras. Hon kom tyvärr inte i samma klass som jag när vi splittrades till sexan, så nu är jag alldeles ensam och har inte någon som förstår mig. Har dock fått en pojkvän som betyder mycket för mig, har berättat typ bara att jag mår dåligt för honom för vill inte förstöra vårat förhållande.

Vi har haft 3 prov i skolan och ska ha 2 till, på bara några veckor. Jag har nästan aldrig behövt plugga, och därför blir det jobbigt nu när jag måste lära mig massa nytt. Dessutom blir jag arg på mig själv för att jag tycker att jag borde kunna detta. På SO-provet som vi hade fick jag 39 poäng av 45, fick ett av de bästa i klassen men kände mig ändå misslyckad. Alla lärare pratar dessutom om betyg hela tiden, vilket gör att jag känner mig stressad. Kan även bli irriterad på småsaker som inte är som jag vill. Jag kan bli på riktigt helt galen för något sånt! Detta är väldigt jobbigt, jag mår skit på riktigt.

Grejen är att allt känns kaos, jag vet inte vad jag ska göra, jag är aldrig glad och när det väl är lov eller helg och jag gör något roligt så går jag och tänker på nästa gång jag ska till skolan eller göra något jag mår dåligt av, vilket gör att jag mår dåligt konstant. Hela tiden. Jag vill bara må bra och vara nöjd med mig själv, sluta ha sån prestationsångest och bara vara mig själv. Jag är en väldigt glad och sprallig person i vanliga fall, men just nu känns det bara som att vanliga jag håller på att försvinna. Jag orkar inte må såhär dåligt, men jag vågar inte berätta för mina föräldrar för det skulle bli jätteläskigt. Är en ganska blyg person, så vågar inte heller gå till kuratorn. Men kan jag göra något åt det själv? Kan det vara depression? Jag har gjort några tester och alla visade på måttlig depression. Det känns konstigt isåfall, jag är ju bara 12?! Men jag har väntat i över ett år på att det ska gå över, och det har det ju inte gjort så det måste bli ändring. Eftersom detta har pågått varje dag i över ett år så har det varit jobbigt och ständigt plågande. Nu hoppas jag på att få hjälp ://

Tack på förhand!

D:>

BUP svarar:

Hej!

När jag läser ditt mejl framträder du som en för sin ålder mogen person, som mycket tydligt kan formulera dig, men som visar många tecken på prestationsångest. Ett sådant tecken är att du är missnöjd med din prestation trots att den hör till de bästa i klassen (39 av 45 poäng), eller att din tankevärld är fylld av krav från skolan även när du gör något helt annat under helgen och på fritiden dvs du kan inte koppla av.  Att du har börjat tänka negativt om dig själv utifrån dina prestationer och har fått svårt att vara nöjd.

Du säger att dina bekymmer började för ungefär ett år sedan. Jag vet inte om det hänt något i ditt liv då eller du bara kom in i en ålder när man börjar titta på sig själv på ett nytt sätt, som man tidigare inte har gjort; granska sig för att förstå vem man är, vad man går för och liknande. Det kan vara lite svårare för ungdomar som är vana vid att ha lätt för sig i skolan, men det kommer plötsligt nya utmaningar som kräver större ansträngning än vad man har varit van vid. Då kan man kanske först bara bli lite brydd men sedan kan man förirra sig i en negativ tankegång som är svår att hitta ut ur helt på egen hand. 

Du beskriver dig som blyg och säger att det känns läskigt för dig att tala med dina föräldrar. Men du är också rädd för att tala om dina ångestkänslor med din pojkvän för att inte förstöra relationen. Kan det vara så att det är läskigt för dig att tala om något som du tror kan uppfattas som en "svaghet" som något "inte perfekt" hos dig?  

Vad bra att du redan kommit fram till att en ändring behövs, du ska inte behöva må dåligt hela tiden. Men hur vi än vänder och vrider på saken är det en nödvändighet att du besegrar din rädsla för  att tala om din prestationsångest och hur dåligt du mår av den. Det behöver inte handla om depression. Rädslan för att misslyckas eller för att inte lyckas tillräckligt bra, kan ge samma symtom som de du hittar när du gör så kallade depressionstest på nätet (bland annat därför kan man aldrig lita på nät-tester).

Mitt första förslag är ett annat test du kan göra. Testa vad som händer om du talar med dina föräldrar och ni diskuterar hur ni kan hjälpas åt att ta itu med dina svårigheter. Ett annat förslag som du kan testa är att tala med kuratorn i skolan eller eventuellt med en lärare som du har förtroende för. Jag bifogar här nedan också några korta artiklar där du ser vilka andra möjligheter som finns för att få hjälp. 

En sak är säker: man behöver ofta hjälp på traven för att kunna komma ut ur en negativ spiral och det finns hjälp att få.

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta