Hjälpbehov för panikångest

 Jag började prata med min bästa kompis, men det tog stopp där, han kunde inte hjälpa mig mer sa han. Vilket är fullt förståeligt. Jag vände mig då till min lärare och mentor. Även han sa att han inte kunde hjälpa mig. Fan tänkte jag för nu har jag pratat med alla jag har förtroende för i världen. Han fick mig hursomhelst att prata med skolans kurator. Det gick väl sådär till en början då jag inte vågade eller kände för att prata med henne. Men jag gjorde det ändå för jag hade ingen annan att vända mig till. Nu när jag har berättat för henne hur allt känns så säger hon också att hon inte kan hjälpa mig längre, att jag borde kontakter bup. 

Så nu är jag här och skriver till er för första gången. Jag skriver till er för att jag snart tappar förståndet tror jag. I fem år nu minst har jag känt mig såhär och nu vet jag inte om jag orkar längre. Jag har försökt förklara vad jag känner. Många gånger men det blir aldrig så som fr verkligen känns när jag upplever dem. Innan jag somnar kommer de smygandes; jag skakar, känner pirrningar i underarmarna magen och huvudet, kallsvettas, får hjärtklappninar, jag gråter helt hysteriskt och känner en enorm rädsla och vill bara skrika och försvinna. Rent av dö. (Viljan att dö har jag aldrig vågat uttrycka för någon eftersom de kan bli "oroliga" och kontakta mina föräldrar)

Kuratorn tyckte det lät som att jag får ångest/panikångest attacker under nätterna. Jag är väl deprimerad också, det har hon sagt att jag verkar vara. Attackerna har förut kommit några gånger i månaden, har nu har de börjat komma 2-4 gånger i veckan. I ett halvår har de nu kommit allt oftare. Det jobbiga för mig är att jag aldrig vet när de kommer (oftast på nätterna såklart men det har hänt att de kommer i skolan också). Jag vet alltså inte när de kommer eller vad jag ska göra när de väl kommer. Dessutom håller de i sig länge. Uppemot 1 timme brukar de längsta ta och det påverkar både min sömn och skolgången. Jag vet inte heller vad som triggar igång känslorna riktigt men jag vet att jag kan lista upp vissa orsaker som kanske påverkar. 

Oftast tänker jag på min bästis och min lärare (som jag tycker väldigt mycket om) och blir liksom ledsen av att de inte förstår hur rädd och påverkad jag är. Jag vill att de ska bry sig och det faktum att de väljer att distansera sig från mina problem gör mig ännu mer ledsen.

Tanken på själva ångesten är också jobbig. Eftersom jag inte har någon annan lösning när attacken kommer än att bara stå ut med den gör mig mer rädd för attacken. I tanken ser jag också framför mig hur jag tappar kontrollen helt och blir inlagd på psyket eller något och det blir jag rädd av. Speciellt i skolan är jag orolig för detta. Även rädslan över att jag inte har kontroll eller kan hjälpa mig själv är också jobbig. 

Och de "pirriga" i underarmarna får mig att vilja skära mig där så att det slutar. Det ingenting jag har gjort, utan än så länge är det bara tankar. Ibland känns det också som att jag vill springa bort och göra nåt dumt eller farligt för att folk ska förstå att jag inte mår bra i skallen. Det är också nåt jag oroar mig för men som jag inte vågat berätta för kuratorn. Jag är rädd för att skada mig själv och jag är rädd för att göra något "dumt" som jag den kommer ångra. 

Eftersom jag har blivit pushad hit och dit nu så är mig fråga: kan ni hjälps mig och i så fall hur?

AJG

BUP svarar:

Hej AJG!

Du kämpar verkligen tappert med ditt problem och du har gjort det sedan länge. Jag tycker du har gjort allt rätt, du försökte prata både med  skolkuratorn och andra vuxna som du har förtroende för.

Du måste vara en stark person som kunde motstå att skada dig och fortsätta att stå ut med det svåra. Jag tycker att du på det sättet har hjälpt dig själv mer än vad du tror. Men du har ett lidande som måste få ett slut och det finns hjälp att få.

Att de personer som du pratade med säger att de inte kan hjälpa dig mer betyder inte att de inte förstår dig. Men de förstår också att det du faktiskt behöver är samtal/behandling på¨BUP.

I din ålder kan man själv ringa till BUP eller så kan dina föräldrar göra det om du så vill. Men jag tycker du beskriver dina symtom  tydligt och bra. Om du formulerar dig på det här sättet när du ringer kommer du att erbjudas tid.

Ett tips: om du är tveksam till om du kan beskriva dina upplevelser lika tydligt när du ringer som du har gjort här, så kan du ha ditt mejl i handen som stöd. Du ska också säga att du har försökt få hjälp i skolan men att de tyckte att ditt problem överskrider vad de kan göra.

Jag tycker du/ni ska ringa till BUP mottagningen direkt. Det kan finnas väntetid, tyvärr.

Lycka till!