Blev vilse i min identitet

Hej,

Jag skriver detta då jag inte vet vad jag ska göra längre eller vem jag ska vända mig till. 

Jag har under en längre tid känt att något saknas, att något med mig eller omvärlden är fel på riktigt. 

Jag växte upp som en nyfiken men blyg och framförallt glad pojke som alltid ville upptäcka den stora världen. Allt var perfekt. Sen började mellanstadiet. Jag retades "på skoj" varenda dag tills jag sedan slutade högstadiet. Folk runtomkring mig har alltid utnyttjat mig och använt mig som "den snälle" man kan kasta all skit på, för de vet att jag inte säger emot. Jag hade känt utanförskap och ensamhet varje dag men ändå så kunde jag fortfarande må bra. Nu däremot saknas det mig. 

Jag har sedan mellanstadiet haft stora problem med självkänsla. Jag har alltid varit lång och smal och avskytt det. Sen dess har jag alltid tänkt på hur jag klär mig, till och med hur jag går och rör mig och samtidigt varit fixerad av att ständigt kolla mig i speglar för att se om jag fortfarande ser lika avskyvärd ut (och ja, det gör jag). Jag badar inte med vänner på sommaren för hur jag ser ut även fast jag gillar att bada. Jag visar mig inte i shorts även fast jag svettas. Det blir jobbigt till slut. 

För stunden går jag i 2:an på gymnasiet, teknikprogrammet. Jag avskyr matte och allt annat programmet omfattar. Jag är knappt med kompisar då jag inte tycks passa in med någon. Jag har ett stort intresse för musik men är ändå ej tillräckligt duktig på det, det gör mig otroligt frustrerad. Att vara dålig på det man brinner för medan allt annat i livet tycks vara meningslös samtidigt, ja det suger. 

Nånstans vid skiftet från högstadiet till gymnasium ändrades någonting med mig. Jag blev vilse i min identitet. Jag försöker vara glad när andra är det. Försöker glädja mig åt andras framgångar. Jag kan inte. Jag har haft en stark existentiell ångest. Jag vet inte vem jag är och jag vet inte varför jag ens ska leva. Vad f*n är syftet? Så fort jag ser eller hör något "glädjande" tar det stopp, "vad är meningen, jag, tillsammans med mitt medvetande och personlighet tillsammans med alla andra kommer en dag vara borta". Det har ibland gått så långt att jag ibland haft självmordstankar, men slutar med att jag sitter i ett hörn och tänker på hur min familj skulle påverkas. Samtidigt som det ofta gör ont att leva är jag otroligt rädd för att försvinna.

Jag har en stark känsla av oro många gånger i veckan. Ibland över smågrejer och ibland över ingenting. Det tar över mig och lämnar mig ofokuserad. 

Jag sover i badshorts då jag inte vill se mer av mig själv. Jag har många gånger försökt träna upp mig, få en bättre kropp och självkänsla men förlorar efter ett tag återigen motivationen. 

Det jag en gång tyckte om att göra känner jag inte längre för. Jag känner mig tom inuti. 

Jag tänker alltid på andra före mig själv. Jag betyder ingenting, däremot tycks jag bry mig om andra. Jag är alltid den som vill hjälpa andra, som får ont i magen och hela själen av att se andra bra personer lida, eller djur. Samtidigt som jag känner mig spirituell och empatisk känner jag mig tom. Verkligen svårt att beskriva.

Jag har försökt prata om mina problem med min flickvän. Det slutade med att det var hon som blev ledsen innan jag knappt hade börjat. Så därför vet hon inte någonting om varför jag inte är glad eller hur jag känner mig inombords. Om det skadar andra att berätta hur jag känner mig, vad gör jag då?, ska jag låta mig själv tas över helt av dessa "känslor"? klarar jag det?

Jag vill kunna må bra igen, skratta, känna. Snälla, jag vet inte längre vem jag är. Vad gör jag?

Johan

BUP svarar:

Hej Johan!

När jag läser ditt mejl får jag en bild av en klokt tänkande, självanalyserande tonårskille som brottas med att hitta sig själv. Det är i sig helt normalt, men det är en process som paradoxalt nog kan bli svårare för kloka och självreflekterande ungdomar som du.

Det är paradoxalt för att det är just din värdefulla förmåga att reflektera som gör din identitetsskapande process mer komplicerad. 

Ska vi börja sortera lite i vad du skriver om och knyta ihop de olika trådarna?

Du skriver ganska mycket om din fixering kring ditt utseende, din kropp. Även om utseendefixering är - som jag tror du själv vet - ett allmänt samhällsproblem kan det bli ännu knepigare att hantera det när man är inne i en så kallad utvecklingskris. Jag vill inte komma med haranger om att det inte är utseendet som avgör en människans framgång och hur lycklig man blir. Jag tror att du innerst inne vet även det.  

Men att uppleva sin kropp som ”avskyvärd”, att inte våga visa sig i lediga kläder, eller mer än det, inte ens våga titta på sig själv, då blir det en större fråga.
Då tror jag att denna negativa kroppsuppfattning hänger ihop med din osäkerhet även i andra sammanhang.  Det här med utseendet är självklart en massa fantasier som uppstår utav att man jämför sig själv med ideal- eller modellbilder från mediavärlden.  

Men  vad säger dina verkliga erfarenheter? Har du blivit avvisad av någon på grund av att du är lång och smal? Vad tycker din flickvän? Jag brukar säga att om bara de som har en idealkropp som en grekisk skulptur skulle hitta vägar till partner och lycka i livet hade mänskligheten för länge sedan dött ut.  Det är bra om du tränar och tar hand om din kropp, det ska du inte sluta med. Men jag tror att din negativa inställning till din kropp hänger ihop med din osäkerhet i andra sammanhang. Så låt oss ta ett steg vidare.

Du trivs inte med ditt val av program på gymnasiet. Du skriver att du inte är teknikintresserade men inte ”tillräckligt bra” på musik, som är ditt egentliga intresse. Att ha intresse och en viss begåvning av att kunna njuta av eller också skapa musik kan vara en oerhört värdefull komplettering i livet - även om man inte är proffs.

Många människor (tänk dig, även psykologer som jag känner) har ett litet eget ”band” av kompisar som de musicerar ihop med och stormtrivs med. Vad du väljer som yrke får vara ett senare beslut, vägarna är öppna inför dig.
Även om du nu tar studenten på en teknisk inriktning kan du senare gå vidare till något humanistiskt yrke eller varför inte bli musikkritiker, du har ju en jättebra förmåga att formulera dig i skrift. Du anser själv att du är spirituell och empatisk, det är dessa viktiga inre egenskaper som du kommer att kunna utveckla till någon yrkesprofil.

Du jobbar nu med att hitta dig själv. Där ingår också att du funderar på ”syftet” och ”meningen” med livet. Det är svåra filosofiska frågor som löper genom litteraturen, konsten, idéhistorien. Om man inte är religiöst lagd eller om man inte på något annat sätt tror på ett överordnat, högre väsen, måste man hitta meningen för sig själv.
Jag kan inte leverera något färdigbakat svar. Men jag är övertygad om att du kommer att hitta just ditt svar, för jag ser dina goda förutsättningar i ditt mejl.

Samtidigt tycker jag att du behöver en samtalspartner just nu som du kan bolla dina tankar med.
Om du inte har någon vuxen i din omgivning som du kan tala med om dina existentiella funderingar och om andra inre problem kan du vända dig till ungdomsmottagningen i din hemkommun eller kontakta killfrågor.se där man anonymt kan chatta om sina problem.

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta