Det känns som jag sviker mamma

Hej, jag är en tjej på 14 år som under en längre tid mått dåligt. Jag går nu i åk 8 men allting började i åk 7. På höstterminen började jag känna mig väldigt stressad i skolan, nedstämd, irriterad på allt och drog mig ifrån från mina vänner. Det enda jag gjorde var att plugga och innan prov så fick jag alltid sån grov ångest. Allting blev värre under vårterminen då jag även började få attacker som jag då inte visste vad det var. När jag pratade med skolsystern så berättade hon för mig att det jag fick kallas panikångest. Det enda jag kan tänka på är hur hemsk sjuan var och jag vet att allting kommer bli värre nu i årskurs åtta. 
Jag har alltid ställt jätte höga krav på mig själv och jag blir aldrig nöjd. Jag kan inte ens räkna på två händer hur många gånger jag gråtit o gråtit efter ett prov fast det gick jätte bra. Så fort jag inte får A på någonting i skolan så blir jag så arg och ledsen på mig själv, jag hatar mig själv så mycket över att jag inte var bättre.
Hur ska jag göra för att må bättre? 

Det är inte bara det som är problemet utan jag har ingen och prata med. Mina föräldrar vet om mina panikattacker men det känns som om de inte förstår. De tror att allt handlar om dem och utan all stress i skolan så skulle jag må bra. Men så är det inte, de vet inte om den ångesten jag lever med. Ibland får jag så mycket ångest att min mage gör jätte ont och det känns som om jag ska spy. Jag får ångest och mår dåligt över allt, jag kan inte ens prata med någon utan att få ångest över att jag kanske sagt något fel. Dem vet inte om mina mörka tankar och att jag så ofta gråter mig till sömns. Min mentor vet också om att jag mådde dåligt förra året och han tycker att jag ska prata med någon utanför skolan. Skolsköterskan tyckte att jag skulle prata med bup. Men jag vet inte hur, det känns konstigt att prata med någon jag inte känner. Det känns som om jag sviker mamma eftersom att jag vet att hon vill att jag ska prata med henne. Skolsköterskan som jag gillade har slutat och det har dessutom kuratorn också. Jag känner att jag inte gillar skolsystern eller kuratorn som har börjat. Jag vet inte vad jag ska göra. Hur ska jag göra för att må bättre? Jag vill inte må skit över skolan. Jag vill samtidigt inte ha hjälp, det känns läskigt att må bra.

Isabelle

BUP svarar:

Hej Isabelle.

Bra att du skriver till oss om dina problem. Jag tycker att ditt brev ger svar på dina frågor, det verkar som om du redan vet vad som skall göras. Jag håller med skolsyster om att du borde få hjälp på exempelvis BUP. Och jag tror att det som du ser som ett problem, att du skulle svika mamma, löser sig lite av sig själv. Mamma ska förstås följa med dig när du söker och får hjälp. Du kommer att behöva henne som stöd så att ni tillsammans kan få hjälp att komma vidare.

Det kan vara svårt att hjälpa någon som står en när utan inflytande utifrån. Det är lätt att hamna i gamla hjulspår och endast upprepa det man redan sagt. Då behövs det påverkan utifrån som till exempel någon på BUP. Jag tror nog att din mamma kan förstå det här och att om du ber henne om hjälp att söka stöd, så hamnar inte hon utanför utan blir den viktiga person hon är och vill vara. Det blir mer som att ni tillsammans tar hjälp med det som är svårt för dig. Om hon är med behöver du inte heller känna att det är konstigt att prata med någon utanför familjen eller att mamma blir sviken.

Så i korthet: be mamma ringa BUP eftersom du behöver hjälp mot din ångest.

Lycka till!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta