Är mitt liv verkligen värt att leva?

Jag har sedan 1&1/2 år sen haft mycket tankar på döden. Är mitt liv verkligen värt  att leva? Jag har läst lite om olika sätt att ta livet av sig, försökt ta reda på vilka som inte skadar oskyldiga. Alltså typ hoppa framför tåget är inte ett alternativ om jag ger upp för tågföraren har inte gjort mig nåt. Så det mest aktuella skulle nog vara att skära pulsådern i handleden.. 

Mina föräldrar skilde sig när jag var 5/6 och jag vart extremt ledsen och speciellt när mamma ett år senare valde att flytta långt härifrån. Ju fler år som gick började jag bråka väldigt mycket med pappa och brorsan vilket inte gjorde saken bättre. Har ingen bra kontakt med mamma och min relation till pappa suger. Jag känner att jag inte kan berätta hur jag mår för det känns som han kommer bli arg, han blir det för det mesta så. Mamma skaffa ny kille ganska direkt och han håller på o jävlas hela tiden. Nu på senaste tiden har han börjat kalla mig goth (?) bara för jag färga håret svart. 

Skolan går sämre och sämre och nu väntar 9an med massa prov och jag känner att jag orkar inte. Min "bästa" vän och jag ska på Justin Bieber konserten den 29e september men vi har typ glidit ifrån varandra och är inte ett dugg taggad på att gå. 

Allt går åt helvete och jag pallar inte leva. Jag fejkar mitt mående och varje leende. Jag vet inte hur länge till jag orkar. Ahh pallar inte 

R

BUP svarar:

Hej!

Av ditt brev förstår jag det som att du har fått klara dig själv väldigt mycket och varit ensam i att klara det mesta. Dina föräldrar har inte förmått stötta dig och ge dig den trygghet som du så väl behövt/behöver. Nu känner du att du inte orkar kämpa själv längre och att det blir för mycket inför tanken på att klara nian. Att du inte är taggad på konserten tänker jag beror på att du just nu har svårt att känna glädje inför någonting. Och då kan man lätt anklaga sig själv för att man inte orkar vara glad också.

Jag kan förstå om du tycker det är svårt att våga släppa in någon i ditt liv och lita på att den personen kommer att finnas kvar där för dig. Ändå är det den väg jag tänker att du måste gå. Det är genom att våga dela våra tankar och vår plåga med varandra som det är möjligt att känna att man vill leva och att livet är meningsfullt. 

Jag förstår det som att du är en omtänksam människa och kanske tycker det är svårt att ta plats och berätta för andra om det som är tungt - är det så?

Men, det är lätt hänt att man låser sina tankar kring hur framtiden ska se ut, om man inte delar tankarna med någon. Det behövs någon att resonera med och du behöver någon utanför familjen. Du behöver få hjälp med att tänka om din framtid och se att du har något att se fram emot och kämpa för.

Det finns flera vägar att gå. Du kan ringa och komma själv till BUP, men man kommer antagligen att fråga dig om att ta med en förälder. Om du inte vill att dina föräldrar ska veta så behöver du säga det uttryckligen.

Du kan vända dig till närmaste Ungdomsmottagning eller till kurator i skolan.

Kanske är det lättare för dig att prata/chatta med någon anonymt på nätet? Du kan ringa anonymt till BRIS och prata med en kurator. 
Om dina självmordstankar blir akuta skulle du kunna chatta eller ringa till Mind

Det här blir många olika förslag, men det allra viktigaste är att du inte ger upp utan att ge andra människor en chans. Jag är säker på att du kan skapa ett meningsfullt liv. 


Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta