Vet inte vad det är för fel på mig

Vet inte vad det är för fel på mig

Om man tar det här från när jag började tvivla på mig själv som person så började det när jag precis hade börjat skolan jag hade svårt att få vänner och jag hade svårt att prata med folk i min ålder men det löste jag då temporärt med att jag gick ner en klass och jag gjorde som dom andra killarna i min klass gjorde alltså leka i sandlådan och efter det göra det som killar i min omgivning gjorde men det var fortfarande något som jag saknade efter första året i skolan började jag med att gå till BUP och var där en gång varje vecka i 2 år jag gick å till BUP för att jag skulle vara hos en så kallad pojk grupp syftet var oklart för mig då men jag fick nyss reda på att syftet var att det skulle hjälpa mig att ta bli van med att vara med andra människor det funkade väl sådär i ungefär 3 år och sen så slutade jag då så gick på samma gång till någon som under flera tillfällen pratade med mig och min familj men jag hade forfarande ingen aning om vad jag gjorde där. 

Efter några års tid så fick jag beskedet att jag hade ADD under den perioden av livet blev jag överlycklig för jag fick ord på vad som var fel på mig eller i alla fall så trodde jag att det var så. Ju längre tiden gick ju svårare var det att få vänner och prata med andra det blev bara sämre när jag blev  kär men nu vet jag inte om man kalla det för kärlek för jag vet inte ens själv vad det är för något, i alla fall så gick något fel med det var en ensidig kärlek som sedan ledde till något mer liknande besatthet jag smsade flera gånger varje dag och helt enkelt så gick vår vänskap i kras efter några månader sista dagen vi var "vänner" så såg jag en sida av mig själv som jag är rädd för, och jag blev deprimerad och är det fortfarande jag kände att jag inte hade rätten att leva längre.

Mina föräldrar började misstänka att jag inte mådde bra och gick till BUP några gånger och fick gå en Autism utredning efter 1 till 2 år fick jag beskedet att jag hade Autism och det var allt jag fick veta men jag har fortfarande inte någon aning om vad det är för något och har ofta tyckt att det är något fel på mig.

Jag trycker ner mig själv hela tiden och håller mig instängd i mitt rum och undviker mänsklig kontakt jag har helt enkelt stängt in mig i mig själv och visar inte någon vem jag verkligen är man kan väl beskriva det som att jag har burit en mask under hela minna skolår och även när jag gick i puberteten.

Men i förrgår så berättade jag för min mamma att jag var trans men jag hade svårt att förklara mig själv så hon svarade: långt hår och vill raka dina ben och armar är säkert för att du har autism så jag kunde inte få fram hur jag kände utan det blev mer som vi pratade väldigt länge och då lyckades jag att lyfta på några av mina bekymmer även om jag inte ville ha det så så blev det en sorts rådgivning mellan mamma och son. Vilket fick mig att känna som att jag blev missförstådd. 

Alltså har en stor del av mitt liv varit ett skådespel men det skådespelet slutade för inte så och håller mig i mitt rum istället för att vara med min familj för jag är rädd om att jag skulle berätta för mycket om mig själv och jag vill inte skada någon så mycket som jag hade gjort när jag såg en sida av mig som jag inte visste fanns och har sedan dess försökt att kapa av min kontakt med andra människor av ren rädsla och obehag. Och jag har väldigt svårt med att få folk att förstå hur jag känner. Jag känner mig som om jag inte är en kille men jag vet inte heller om jag känner mig som tjej heller. Jag är rädd för mig själv och förnedringarna jag går igenom i puberteten.

Emmy

BUP svarar:

Hej!

Jag förstår att du alltid haft det knepigt med det man kallar för "sociala koder" (ungefär oskrivna regler i hur man umgås med andra)? Du beskriver också att du blev väldigt förälskad men att förälskelsen inte blev besvarad och att du blev olycklig och desperat.

Jag vet inte om det som du beskriver som att du såg en sida av dig själv som du blev rädd för? Du skriver att du efter det kände det som att du inte hade rätt att leva längre och att du försökt kapa banden till andra människor sedan dess.
För mig låter det som om du behöver prata om vad som hände med någon - både för att få koll på det själv så du kan undvika att det händer igen, och för att det låter som om du dömer dig själv väldigt hårt.

Jag vet ju inte vad det var som hände men det finns i så fall andra sätt att förhindra att man skadar någon annan eller sig själv än att utestänga sig från all mänsklig samvaro. 

Om du tycker att det känns möjligt så tycker jag också att du ska ta kontakt (själv eller be dina föräldrar hjälpa dig) med den/dem som gjorde utredningen på BUP och be att få gå igenom den och få förklarat innebörden.

Om det är en bra person som du känner att du kan tala med, så kanske du kan tala om vad som hände när du blev förälskad och avvisad, med den personen.

Annars skulle du kunna prova med sajten killfrågor.se, de har öppen telefon mellan 20-22 vissa kvällar i veckan.

När det gäller transfrågor så finns det en sajt transformering.se där det finns massor av information om till exempel hur en könsutredning går till, hur man vet om man är trans, könsidentitet och sexualitet, med mera. Du kan ju också visa mamma så kanske det blir lättare att förstå varandra bättre. 

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta