Hur kan jag acceptera mig själv?

Hej.

Jag har mått dåligt i 2.5 år nu och har inte gått i skolan pga det. Jag fick diagnosen mild autismspektrum förra sommaren och har gått på antidepressiva. Min överläkare har sett förbättringar, problemet är att jag fortfarande mår dåligt. Visst har min sociala förmåga förbättrats, och jag är ute på promenader utan att det blir smärtsamt för själen, men när det gäller mina smärtsamma tankar och oförmåga att gå vidare med livet har ingenting förändrats. jag förstår fortfarande inte mig själv, och hur min hjärna fungerar. Sedan början av depressionen har jag haft andra symtom på min psykiska ohälsa än vad normerna i samhället ser ut. Detta har jag inte kunnat acceptera, och hållt på att bli galen på nätterna när jag har funderat för mycket på det. Detta började jag fundera mycket på för ett år sedan när jag kände att jag var tvungen att framtvinga en till diagnos för att tro på att jag verkligen mådde dåligt. Jag började gå ner i vikt i hopp om att framtvinga en ätstörning. Min vikt stannade vid gränsen vid undervikt och mer har jag inte kunnat gå ner, dels för att innan jag gick ner i vikt redan hade ett sockerberoende innan jag gick ner i vikt och dels för jag har ju faktiskt inte en ätstörning egentligen. Det senaste halvåret har jag blivit mer och mer desperat och stannat uppe på nätterna oftare, jag håller på att bli galen och minsta lilla påfrestning såsom en medicinsänkning kan få mig att känna mig mycket desperat och att äta mig illamående på mat och socker. Dessutom försöker jag då och då hetsa mig själv till att må sämre, jag försöker få mig själv att bli självmordsbenägen och letar tips på nätet för att svälta mig själv. Gång på gång har jag försökt få en ätstörning, och må sämre, och det gör mig galen att jag inte kan släppa det. Jag skäms för att jag vill ha en ätstörning, jag kan inte föreställa mig vilket smärta de som är drabbade känner dagligen. Ändå kan jag inte släppa tankarna på det. Jag kan inte acceptera mig själv och låta mig själv gå vidare.  jag har läst böcker om psykologi, sett dokumentärer och allt möjligt. Alla andra tycks ha en tydlig diagnos framför sig som är orsaken till deras psykiska ohälsa, men inte jag. Ingen vet varför jag lider så mycket, och har gjort det i så länge. Klart att de här funderingarna gör att jag mår dåligt just nu, men vad gjorde att jag mådde dåligt för 2 år sedan till exempel som gjorde att jag inte kunde gå till skolan? Varför kan andra ha mycket värre symtom på psykisk ohälsa och ändå kunna gå till skolan? Varför är jag så känslig att jag inte kan gå i skolan vid minsta lilla? Varför kan jag inte hålla tyst om mina problem som alla andra med psykisk ohälsa? Det är en sak som jag har stört mig mycket på. Allting exploderar inombords och jag kan bara inte hålla mig på mitt rum och skämmas för mig själv. 

Hade varit tacksam om ni hade svarat på kommande fråga. 

Hur kan jag acceptera mig själv och gå vidare istället för att åter och åter igen sträva bakåt och göra mig själv galen? Har ni något boktips vars innehåll jag kan relatera till?

Tack i förhand. ❤ 

Linnéa

BUP svarar:

Hej Linnéa!

Tack för ditt långa och utförliga brev. Du beskriver många aspekter av att må dåligt som kan verka förvirrande, men samtidigt blir det tydligt att det finns så många olika sätt att må dåligt på. Och det finns ingen ”norm” för hur det ska se ut. Det psykiska lidandet ser olika ut för olika personer.

Utifrån din diagnos tänker jag att du söker tydliga gränser, klara definitioner och full insikt i världen omkring dig. Att det vore skönt att ha en diagnos (till exempel ätstörning) så du vet vad ditt dåliga mående handlar om? Förändringar och oklarheter innebär att du inte vet vad som ska hända och där finns ovisshet som du får svårt att bära. Kanske har jag fel, men jag tänker att dessa svårigheter kan vara sätt som din diagnos tar sig uttryck på.

Din slutliga fråga är väldigt viktig; -hur kan du acceptera dig själv. Har du accepterat den diagnos du fått? Det är en diagnos som spänner över så många områden och därför blir det svårt att förhålla sig till vad som händer och hur det känns. Särskilt under en tid i livet som för alla innebär förändring och omställning till vuxenlivet.

Att acceptera en autismspektrumdiagnos är svårt, men jag ser inget i ditt brev som ifrågasätter diagnosen. Det är viktigt att veta vad autismspektrumtillstånd innebär.
I stället för boktips bifogar jag texter som vi har på BUP och ett par sajter på nätet:

Ung och Asperger och Självhjälp på vägen.

Men jag vill också föreslå någon att prata med. Du har inte svårt att uttrycka dig och din sociala förmåga har förbättrats. Berätta för din läkare om hur du har det, så du kan få hjälp till en samtalskontakt. Ditt brev är bra och tydligt, visa gärna det och mitt svar om det är svårt att förmedla verbalt.

Lycka till att hitta din egen väg, fri från andras normer!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta