Det är en mardröm jag lever

Vad ska jag göra?

Jag har nått den punkten i livet då jag faktiskt inte orkar mer, har kämpat i 7 år men nu räcker det. Folk tjatar på om att det blir bättre, men när i såfall? Jag har ju kämpat i halva mitt liv nästan. Jag tycker inte att det jag lever förtjänas att kallas för liv. Jag har skadat mig själv sen jag var 10 eller 11 år (kommer inte ihåg). Mina armar och ben är fulla av ärr. Jag har svultit mig själv, gick ner nästan x kg en gång. Mina kompisar tittar konstigt på mig och jag vet att de pratar bakom ryggen på mig. Det senaste halvåret har jag isolerat mig, slutat umgås med nästan alla. Jag är trött på att aldrig kunna må bra. Det ända jag gör nuförtiden är att skära mig, supa, röka, spy, gråta, ha panikattacker (är diagnoserad med det) osv. När min f.d. bästa vän fick reda på hur jag mådde och när hon såg mina ärr så lämnade hon mig och spred ut ett rykte att jag bara gjorde det för uppmärksamhet, Många i skolan ropar "Attention whore" och liknande efter mig. Och när de ser att jag blir ledsen skriker de bara "Ska du gå och cutta dig nu eller, gör du det, ingen tycker om dig ändå". Jag har försökt att ta mitt liv 4 gånger, misslyckats alla gånger. Mitt liv är fan piss. Det är oräkneliga ärr på min kropp, jag har supit tills jag inte vet vad jag heter, gråtit tillräckligt för en livstid. Och jag är 13 år. Förtjänar jag att leva såhär? Det känns som det. Jag är värdelös, fet och ful. Ingen veta av mig. Mina ärr ökar och min vikt minskar. Självmord vore så lätt, tänk att slippa denna mardröm. Jag har kämpat med tvångstankar sen jag var 7. På riktigt, detta är inte ett liv jag lever. Det är en mardröm jag lever. 

den som inte vill leva

BUP svarar:

Hej!

Vi är överens, du beskriver en mardrömslik situation. Vi är också överens om att det ska brytas snarast möjligt. 

Jag vet dessvärre nästan ingenting om din familj, vem som finns i din närhet. Vad vet dina föräldrar? Ser de dina många ärr och din viktnedgång?  Vet de om dina självmordsförsök? Om inte dina  föräldrar vet, finns det någon annan som känner till det?

Du har har fått diagnos "panikattack" och jag undrar var du fick denna diagnos? Var det på BUP? I så fall tycker jag att du med dina föräldrar omgående tar kontakt med mottagningen igen och att du öppet berättar om allt som du skriver i ditt brev! Kanske ett bra sätt kan vara att ta med brevet och visa

Om det är så att dina föräldrar inte vet om hur du har det, och hur du gör det måste du få hjälp av skolkuratorn eller skolsköterskan. Du måste veta att det finns hjälp att få. Att skära sig eller supa löser ingenting, jag tror du redan vet det av egen erfarenhet.

Förutom att du omgående behöver kontakt med BUP måste du också se till att skolkuratorn eller skolsköterskan får veta att du är utsatt för mobbning i skolan. De kommentarer du får av de andra eleverna är helt oacceptabla och  det motsvarar psykisk mobbning. Mobbning måste lösas där det sker, dvs. i skolan och skolan har ett ansvar för att den får ett stopp.

Om det är svårt att få tid hos kuratorn eller skolsköterska innan terminen är slut uppmanar jag dig att ta kontakt med BRIS www.bris.se.  Du kan skriva eller ringa till dem anonymt (tel: 116 111). De hjälper dig att komma vidare med dina problem. 

Jag tycker du har varit stark på egen hand länge-länge! Nu är det dags att du får hjälp. Ett första steg var att så tydligt beskriva din situation i brevet hit. Ta det nästa steg direkt!