Tala om att vara transsexuell

Är en transgender man. Biologiskt en tjej som fortfarande är kvar i en tjej kropp. Jag trivs verkligen inte med mig själv. Jag blir ledsen av detta. Mina föräldrar är väldigt strikta och trogna muslimer. Jag tänkte aldrig på att jag själv var en transexuell även fastän jag har låtsats vara en kille på nätet sedan jag var 11 år gammal, jag attraherades båda av killar och tjejer men jag har aldrig känt något för en tjej in real life. Jag har inte heller haft en stor intresse för kläder och smink, jag klädde mig oftast i grått vitt och svart innan jag bestämde mig för att ta på min hidjab. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag fyller snart 17 och börjar andra året på gymnasiet. Om dagarna gör jag ingenting alls, jag är oftast ledsen men jag känner inte av smärtan lika mycket nu som förr, jag är van vid den, van vid att känna mig hopplös varje dag. Jag vet inte riktigt vem jag ska ta kontakt med, kanske kuratorn? Jag har svårt med att lita på människor. Bara min närmaste vän Anna vet. Jag berättade för henne nyligen och hon stöttar mig till 100. Jag vet inte om jag kan säga något till min mamma... Hon skulle aldrig acceptera mig för den jag är. Men jag älskar henne så mycket och mina syskon också. Dem är mitt liv, mitt allt. Jag har flera gånger tänkt på att ta mitt liv men inte riktigt seriöst. Allt vore helt enkelt lättare om jag inte fanns, så tänker jag, då skulle det inte finnas några beskymmer. Att välja mellan sin familj och sin egna lycka är inte lätt alls. Vissa har inte så jätte bra relation med sina föräldrar men för mig är min mamma allt, som sagt, utan henne vet jag inte vad jag ska ta mig till. Hon skulle bli förkrossad om jag en dag försvann. Hon har förlorat så mycket. Hon förlorade sina föräldrar när hon var ett barn. Hon förlorade sin man också men sedan gifte om sig med min pappa som inte längre bor med oss. Om jag lämnar henne så kommer hon må sämre. Jag vill berätta för henne men jag vet inte hur... Hon tar tydligt sagt att hon är en homofob. Detta gör mig arg och ledsen, varför tror folk att sexualitet och vem man egentligen är är fel? Det är inget jag var valt att vilja vara, jag skulle vilja vara en kille och om inte det en straight Cisgender tjej. Detta tar verkligen kol på mig. Jag har tänkt att följa med min vän Anna när hon flyttar till Stockholm efter studenten och då vill jag börja med hormonbehandlingarna. Snälla hjälp mig ... Jag är så förvirrad och desperat av hjälp. Vill gärna prata med någon som har erfarenhet! Tack. 

Luca

BUP svarar:

Hej!

När jag läser dina rader förstår jag mycket väl hur komplicerat det just nu är för dig.  Det kommer att underlätta för dig att så småningom  komma till rätta med dessa olika delar -  hur komplicerade de än är.

Först vill jag bekräfta att det inte är ditt val att vara transsexuell, det är ingenting vi själva styr. Det viktigaste: det är inget fel alls - även om det fortfarande finns människor som uppfattar det så. 

Detta måste naturligtvis även din mamma så småningom få veta och förstå, men det blir säkert en längre process. Jag åtkommer strax också till denna fråga.

Vi har kommit så långt i vetenskapens framsteg att vi kan hjälpa personer som råkar hamna i en sådan korsande utveckling av kön, kropp och könsidentitet. Det är en fantastisk möjlighet, för vi också vet hur svårt, för att inte säga plågsamt det är att känna sig i "fel kropp".
I ett bifogat tidigare svar hittar du detaljerat beskrivet vilka möjligheter som finns för dig att börja din process till den korrektion av kroppen som din hjärna vill. Jag upprepar inte allt som står där och är viktig information, men jag nämner ungdomsmottagningen i din hemkommun för att börja diskutera och få personligen vidare vägledning, 
BUP-mottagningen du tillhör för att få remiss till könsutredning och gå in på transformering.se för mer kunskap om könskorrigeringsfrågor.

Jag vill nu återkomma till ditt problem med mamma och religionens syn på ditt problem. Du beskriver dina ömma känslor för din mamma vilket betyder att hon och du har haft och har en känslomässig bindning till varandra. Det är oerhört viktigt och värdefullt.
Men hur mån du än är om henne har du rätt till ditt eget liv och till ett lyckligt sådant. Det blir inte lätt för din mamma att smälta det när du kommer ut. Det är nästan alltid så att föräldrar - oavsett religion och nationalitet - reagera först med chock och blir skakade av vetskapen om någonting är "annorlunda" med mitt barn.
Många föräldrar kan börja fundera på vad de själva eventuellt har gjort fel eller religiösa människor kan få föreställningar om att det är  någon form av straff från en övre makt och liknande.

Därför är det helt avgörande att du är väl förberedd med information till henne och och att du väljer också rätt tidpunkt och omständigheter. Jag föreslår att du först tar kontakt på de professionella vägar jag föreslagit och vet mer konkret vad du kommer att göra.
Men räkna med att hon antagligen inte förstår på en gång.
Kunskap och information är en sak, de känslomässiga reaktionerna och eventuella religiösa föreställningar är en annan. Ge dock inte upp! Hon blir antagligen först ledsen - till och med förtvivlad - men i det långa loppet hoppas jag det blir lika viktigt för henne som för dig att du får ett bra liv och som du är tillfreds med.

Du ska inte ha illusioner, det brukar vara en lång och svår process med många känslostormar - både för henne som för dig.

Samla ändå mod, hur svårt det än är.
Det är bara du som kan leva ditt liv, det gör inte din mamma och inte någon annan religiös auktoritet heller.

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta