Vill ha lite utrymme

När jag var liten misshandlade båda mina föräldrar mig. Sen när jag var 8 hämtade min mamma mig och min lillebror från skolan och vi åkte till ett skyddat boende och bodde där utan kontakt med mina pappa alls i tre månader. När jag hade samtal med socialen vågade jag bara berätta att min mamma slagit mig eftersom att min hon sa att om jag någonsin berättade något dåligt om henne skulle jag hamna på ett fosterhem separerad från min lillebror. MYCKET hände men lång historia kort så fick min mamma full vårnad för både mig och min lille bror när jag var 12 och vi fick inte ha någon konakt med min pappa alls. Under den tiden blev min mamma värre och skadade oss både psykiskt och fysiskt, jag blev även mobbad i skolan och diagnostiserad med socialfobi. Jag har sen allt det där hände när jag var 8 behövt prata med familjeenheten varje månad. De fick ny personal från socialen och de här lyssnade på mig den här gången om att jag ville träffa min pappa och i december fick jag göra det för första gången i två år, det tog inte lång tid tills jag även flyttade till honom. Min mamma har fortfarande vårdnaden och låter mig inte träffa min lillebror överhuvudtaget, han är 12 men har ända inte fått en mobil så jag kan inte smsa honom och har bara sätt honom 3 gånger det här året. Jag bor i hallen hos min pappa och har börjat en ny skola. Jag har inte haft några vänner på väldigt länge men jag har nu personer att vara med på rasterna, vilket perfekt bra för mig. Min pappa slår inte mig eller något sånt längre, men jag får aldrig vara ifred och det gör mig galen, enligt min sycolog är jag väldigt introvert men jag har helt ärligt inget behov av närhet alls. Jag antar att jag borde vara nöjd nu? Men är inte det. Jag har självklart även problem hos pappa, jag saknar min lillebror och är orolig för honom, att ha lite utrymme är väldigt viktigt för mig men dom respekterar inte det eller mina känslor och personliga saker alls. Jag vill inte vara otacksam men kommer att 'tappa det snart

...

BUP svarar:

Hej!

En av dem svåraste och sorgligaste sakerna är när ett barn inte har ett tryggt hem och föräldrar som förstår och visar sin kärlek för barnet. Det finns dessvärre en del föräldrar som av någon anledning inte kan leva upp till sin föräldraroll. Du har haft det svårt under många många år. Du är tyvärr inte ensam om att drabbas av det. Men i ditt fall finns nu ändå också några ljusglimtar.

Som jag förstår har du kontakt med en psykolog och socialtjänsten följer upp vad som händer dig. Du fick flytta till pappa och byta skola där du fick några nya kompisar. Du frågar om du i nuläget efter dessa positiva förändringar inte borde vara nöjd.

Vet du, jag tror inte man kan ställa ett sådant krav på sig själv. Du kan ha två perspektiv samtidigt i ditt huvud. Det ena är att det är en del som har blivit mycket bättre och det kan du vara glad för. Det andra perspektivet är att trots dessa positiva förändringar har du rätt att vara missnöjd med eller ledsen för det som fortfarande inte stämmer. Och även försöka göra något åt det.

Det förutsätter att du tar hjälp av de personer vars uppgift är att hjälpa dig även fortsättningsvis. Jag menar din psykolog och eventuell annan kontakt på familjeenheten. Men de kan hjälpa dig med dina kvardröjande problem om du berättar för dem. Här vill jag vara mer konkret.

Ett problem för dig är att du knappt kan träffa din lillebror för din mamma inte tillåter det. Det är en fråga som du definitivt måste ta upp på socialtjänsten. De måste göra en bedömning av huruvida det gynnar eller skadar din och lillebrors utveckling att mamma försvårar ert umgänge. Även om mamma har vårdnaden kan socialtjänsten se till att ni ska träffas. Ta upp din saknad av din lillebror med dem. Syskonkontakten är viktig och de har möjlighet att ordna detta. 

Dit andra problem formulerar du lite mer diffust. Vad du menar med att du aldrig får vara i fred? Är det på grund av att du inte har ett eget rum eller på grund av att din pappa kontrollerar för mycket? Det är bra att han slutat att slå dig men det är också viktigt att han accepterar dina behov av avskildhet. Att hitta lösning på det fysiska alltså rumsliga avskildheten är en sak och man kan hitta någon lösning om acceptansen från din pappas sida finns. Går det att prata om en tonårsflickas behov av "eget liv" med honom. Eller kan din kontakt på socialtjänsten hjälpa till med ett eller flera gemensamma samtal om detta?

Jag vill bekräfta att ditt behov av förståelse och respekt för din personliga integritet är helt naturligt och helt i sin ordning. Du har sett att du kunde få hjälp av andra vuxna även om dina föräldrar inte gav dig den basala tryggheten och värmen som alla barn behöver. Du är inte otacksam om du talar om vad som fortfarande inte stämmer och vad du i fortsättningen behöver få hjälp med. Man kan vara både tacksam för det man fått och ha problem kvar, det är inget konstigt med det.

Avslutningsvis vill jag säga att du formulerar dig klart och tydligt i ditt mejl och därför tror jag att du kommer att kunna berätta om det du behöver hjälp med på ett sätt så att det blir fullständigt begriplig av det är du saknar. 

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta