Svårt hemma och svårt i skolan

Jag har i hela mitt liv haft det svårt hemma, men det värsta började när jag var runt 10 år. Det var då jag började tänka mer noggrannare, vad som är rätt och fel och varför jag mår så illa. Men jag kom inte riktigt fram till ett svar förrän 2 år senare. Mina föräldrar har inte riktigt tagit hand om mig som föräldrar ska göra. Dvs; Bry sig om en, lyssna på en, lära känna sitt barn är det viktigaste i en familj enligt mig. Men de känner inte mig, trots att jag har levt med de i snart 14,5 år. De vet inte hur jag tänker, vad jag vill och inte vill. De vet inte om mina vanor och ovanor, de vet inte om mina åsikter eller om mina intressen. De kan ingenting om mig, men jag kan allt om de. Jag vet hur de tänker, vad de vill och inte vill. Jag vet om deras vanor och ovanor och alla deras åsikter. Jag vet ärligt talat mer om de än vad de vet om de själva. När jag påstår saker som t.ex "du säger det för att ... och ..." eller liknande så vet jag att det är sant, men de vet inte själva hur de tänker. De tänker egentligen inte, utan spottar ur sig allt utan att veta om konsekvenserna. Jag är trött på att de inte tar hand om mig på rätt sätt. När jag var mindre så var det vanligt i Polen att man fick slå sina barn om de var minsta lilla olydiga. Jag har alltid bott i Sverige men min mamma är Polsk, och den vanan har hon fått med sig från Polen. Jag kommer ihåg att hon slog mig, och pappa gick med på det. Jag kommer aldrig glömma det, och jag kommer heller aldrig glömma att de inte bad om ursäkt för det utan glömde det helt och hållet. Eller, de kanske bara påstår att de har glömt det? De kanske ljuger om att de aldrig har gjort det, och om de har så har de glömt? Jag tror inte ett dugg på de och deras lögner, för mina minnen är bevis på vad de har gjort. Jag har varit mobbad förut i skolan under en lång tid, rättare sagt 6,5 år. Allt vände i vårterminen i åk4, men mina föräldrar visste inte någonting alls om att jag var mobbad. Visst, det kan väl vara lite mitt eget fel då jag inte vågade berätta något, men anledningen till att jag inte sa något var för att jag var rädd att de inte skulle bry sig. Och det fick jag bekräftat. I den nya skolan jag går i så har killarna börjat se ner på mig. De kallade mig för en efterbliven hora och slog mig. Jag berättade för lärarna, och de trodde inte mig. Tydligen är det inte alls vanligt att folk blir mobbade på Kunskapsskolan. Men när jag berättade för föräldrarna, så struntade de i det. De brydde sig inte om att jag var sårad. Jag ville berätta om alla år på min förra skola, men jag vågade inte. Jag ville inte höra orden "du ljuger säkert bara" och "du vill bara få min uppmärksamhet" igen. Sen hände en sak den 22:a maj. Min kusin fyllde 18 år och hade en fest. En stor del av släkten kom, även mammas bröder och några andra av mina kusiner. Efter den här festen så kontaktade jag en skype grupp och de sa åt mig att kontakta BUP/Soc. Det som hände var att min morbror gav ett glas champange (med alkohol) till min 11 åriga kusin. Den synen glömmer jag heller aldrig. Hur han drack upp hela glaset och bad om mer. De erbjöd mig ett glas, men jag stack bara därifrån. Jag orkade inte mer. Och mina föräldrar brydde sig ännu en gång inte om mig. De såg när min morbror ville ge mig glaset, och när jag stack därifrån och satte mig inomhus och grät. Jag har tänkt på detta ett tag, och det känns inte som om min familj riktigt vill ha mig. Jag vill inte riktigt heller ha kvar de som familj. De tar inte hand om mig på rätt sätt.

Jag behöver hjälp, vad ska jag göra? Jag orkar inte vara kvar i samma familj längre!

//D

~D

BUP svarar:

Hej!

Det är svårt när ens föräldrar inte motsvarar ens förväntningar och har en förutfattad bild om en. Du beskriver att dina föräldrar inte lyssnat på dig och att du i din tur inte vågat berätta för dem om svåra saker och att du nu är på väg att ge upp dem. Det blir inte lättare av att du försöker ta upp dina minnen av att mamma slagit dig men att det inte går att prata om.

För mig låter det som om dina försök att prata blir uppfattade som anklagelser och att det då slås bort med att du ljuger eller bara vill ha uppmärksamhet. Jag vet inte om du har försökt att ta upp något av det som varit och är svårt för dig när det är lite lugnt hemma, eller om det har kommit när du är ledsen och arg?
Det brukar vara lite större chans att öppna ett samtal och bli tagen på allvar om man säger det vid ett tillfälle när ingen är upprörd från början. Så att det inte genast blir så att dina föräldrar börjar försvara sig istället för att lyssna. Vet inte om det är en möjlighet för dig att försöka nå dem?

Det andra du berättar om är att du både varit mobbad i åratal förut och att det nu händer dig igen. Jag har väldigt svårt att förstå hur en lärare kan bagatellisera det här. och inte tro på dig. Det är helt oväsentligt om det är ovanligt med mobbning skolan eller inte. Har jag förstått det rätt så är det upprörande och helt fel. Skolan är skyldig att skydda en mot mobbning. 

Du skulle kunna söka upp skolkuratorn på din skola och berätta om alltihop och prata om vad som behöver förändras på skolan för att du ska få det bättre. Men du behöver, särskilt med tanke på lärares reaktion, diskutera vad som hänt med någon utomstående först. Dina föräldrar har du försökt berätta för men inte blivit trodd.

Jag tycker att du ska vända dig till Ungdomsmottagningen där du bor. Dit kan du söka själv och få diskutera igenom både hur du har det hemma och i skolan. Ni kan då prata om hur du kan göra. 

Att ha varit med om mobbning är också något som verkligen kan sätta spår och påverka hur man mår och har det. Det kan påverka synen på sig själv och till exempel göra det svårt att lita på andra.
Trots att mobbing inte är något att skämmas för så är det många som ändå gör det och anklagar sig själva, trots att det aldrig är den mobbades fel och att så många blir utsatta. Det är viktigt att få prata med någon som man kan lita på om vad man varit med om och vad det betytt för en. Helt enkelt för att så småningom kunna gå vidare.

På nätet finns till exempel tjejzonen.se där man kan chatta och även ansöka om en "storasyster" att prata med. Skickar med information om hjälp på nätet.

Du har mycket du funderar över och brottas med. Hoppas att det här kan hjälpa dig att finna en samtalspartner som kan lyssna på och tänka tillsammans med dig.

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta